This is our anthem, stronger without them

 
Hej hej, jag bloggar just nu från badet, mysigt. Såg nämligen R&Fs nya musikvideo för några ögonblick sen och är bara så lycklig. Jag har saknat mina babes, vill så gärna se dom live igen och detta släpp av Candy Love måste ju bara innebära fler spelningar här på hemmaplan. Dom är bara så himla fab. Det är verkligen få jag ser upp till och inspireras av så mycket som av dom.
Och det faktum att deras nya album släpps 29e April + Lana Del Reys nya släpps 1a Maj och Kents släpps någon gång snart också gör mig helt hög. Eufori. Denna musikorgie i samband med våren gör mig så hoppfull. Det gör ont i magen. Längtarlängtarlängtar.
 
 
 
Två andra bra.

bergochdalvana

Idag är jag ett knyte, ett skelett, en burrito med kalla fingrar. Tappade min röst och min motivation och mina intressen och någonstans på vägen blev jag någon annan som inte ens orkar byta låt på spotify, shit vad jag hatar den här låten, och jag kan aldrig lära mig att bara vara. Jag tycker om att ta på mig nya strumpor men det spelar ingen roll pga är så smutsig även fast jag inte äter köttmjölkägg och även fast jag dricker vatten och duschar och försöker helahelatiden. Jag är bara.. svag tom borta ensam / allt jag vill är regression / nu sen föralltid. Vill välja bort ansvar, val, ångest och frihet. Vill leva ett oäkta liv och bara stirra på blek snö. Men vill ju också orka, vara något, någon. Varför slösar vi bort våra liv? ambivalensen och rädslan och orkeslösheten.
 
 
 
Musik är lösningen. Och snart kommer min bästa vän Våren och då ska jag leva ute i skogen som San i Mononoke-hime och jag ska VILJA NÅGONTING IGEN. Jag ska ha ångest och inte bara vara nedstämd. Jag ska andas och känna kroppen skälva och gå sönder och kanske hitta tillbaka till symaskin vänner böcker poesi dagdrömmar acceptans

You're my light in the darkness, you're the only thing that shines

Vill bara påpeka att det är MIN FINA VÄN som sjunger och jag är så himla stolt över henne och lycklig för hennes skull. Hon är så duktig och den här låten är bara så fruktansvärt bra och skön, har den på repeat hela dagarna, den borde spelas på radio NU

Tysntad, tunnel, avfart

du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för
 
 
Som en viskning ser vi syner nu igen. Det här är nåt som inte ens har hänt.
 
Håna oss vi rör oss ni står still.

Water me

Karamellfärg och vatten och en kamera och alldeles för mycket tid.
 

We met with a goodbye kiss

 
Angelina sa åt mig att lyssna på denna och tack för det för omg LANA <3
alltså hon är min drottning. Hur kan man få varenda ord att låta så himla avgörande även fast låten är ganska monoton och hela arret är typ jättesimpelt? Tonerna flyger ut ur hennes mun som små bubblor fyllda med färger och känslor och desperation. Och jag sitter här vid datorn och fångar dem och trycker dem mot mitt hjärta och det är lite obehagligt för att det är ledsamt men det är också fruktansvärt värmande. Tårkanalen är öppen och jag trycker på replay, RIV I MIG ÄNGEL.
 
 
Lägger till denna också för att vi kollar på The Great Gatsby på Filmkunskapen nu och jag sitter på helspänn och följer alla ord de säger, jag är "within and without". Och jag gråter och sen går jag ut ur klassrummet och vandrar genom halvtomma korridorer med denna version av "Young and Beautiful" i öronen, den är så episk, så omfamnande, man vill bara lägga sig ner och krypa ihop till en boll så att all ångest i magen försvinner. 

I'm fallin', might as well fall in

Jag vill att musik ska kännas och inte bara låta bra. Riktigt bra musik ska enligt mig kännas fysisk. I magen, som en puls. Eller i hjärtat som tunga, tryckande slag. Det ska göra lite ont, man ska pressas ut i mörkret, mista synen och istället bli medveten om alla de övriga sinnena. Det ska vara skuggigt, elektroniskt, rytmiskt och mörkt.
 
Det är den typen av musik som får mig att känna mig riktigt levande och lycklig. För mig ska det vara krypande, mystiskt, molande och frustrerat. Portishead, Kent, Burial, James Blake, Björk, Daughter osv. Det är som en drog, min kropp blir helt stel och det bara rusar upp och ner i benen och längs ryggraden och upp i huvudet. Det där ruset. Bästa känslan i världen.
 
Så nu bifogar jag den bästa lista ni någonsin kommer att finna. Lyssna på den ensam, med hög volym (gärna i bra hörlurar som inte släpper in något annat ljud, om du har några förstås). Eufori blandat med djup ångest skapas när det är natt/mörkt/skuggigt och ljudvågorna går genom hjärtat istället för genom öronen.
 
  

Under the iron bridge we kissed. Does the body rule the mind or does the mind rule the body?

Vad som helst utom verkligheten, älskling slut ögonen. Vad som helst utom mardrömmarna. Öppna ögonen igen.
 
Skriver ner alla tillfällen jag gjort saker för första gången: första gången jag träffade den personen, första gången jag gjorde det där, första gången vi åkte dit, första gången jag lyssnade på detta bandet osvosv. Det är otroligt uppmuntrande för världen är full av saker man kan göra för första gången. Man måste bara våga ge sig ut och upptäcka. Utanför the comfort zone. En obehaglig men ack så nödvändig stimulans.
 
Cozy sweaters makes life worth living, hösten är på ingång, jag eldar värmeljus och dricker aldrig samma te två dagar i rad bara river, river, river mig fram. River murar, rötter, känslor. Rivs av kvistar, stenar, dimma. Demoleras. Försöker ta mig till den bättre halvan av mig själv, jag vet ju att hon finns.
 
Kan inte komma ifrån denna remix, siiick.

Vi fryser tillsammans, två benrangel skallrar i takt

Jag har försökt skriva låttexter många gånger. Sitter uppe hela natten som en liten uggla och dricker kaffe ur den röda koppen med ränder på, och tycker att: nu, nu låter det himla bra här, nu lyckades jag minsann nagla fast känslan på pappret, och nu ska jag be någon skriva musik till, och så kan jag också få sjunga ut all min själs galla, och shit vad bra det känns att vara påväg någonstans och äntligen få använda den där ångesten konstruktivt.
Men sen läser jag texten dagen därpå och vill bara spy upp nattkaffet och smeta ut det över pappret tills orden suddas bort och aldrig mer kan läsas av någon. För det låter så himla krystat. Och ihopklistrat. Och det blir liksom aldrig riktigt.. jag. Det stämmer inte in på min sjukt oklara och skeva bild av mig själv, jag kan liksom inte spegla någonting för det rör sig hela tiden på insidan, och i mitt huvud sitter ständigt den där skylten där det står: "renovering pågår" uppe och det är klart att det blir himla förvirrat då. Och töntigt. 
Sen så sitter man där på en busshållplats klockan 19.47 en fredagkväll, på väg hem från en dag som viskar om ambivalens och själsligt illamående och tystnad. Och alla människor man vill älska är så himla fula just då, på grund av att man själv är så ful och tråkig och rädd. Alla bara stör. Man vill vara ensam. Och sen slumpas den där låten fram. Daugther - Still
 
Two feet standing on a principle 
two hands longing for each other's warmth 
cold smoke seeping out of colder throats
darkness falling, leaves nowhere to go.
 

Och jag känner mig förstådd. Fyra banala rader.. och jag känner igen mig själv. Den Louise som Louise själv inte kan beskriva, kan någon annan främling med kort brunt hår och sprucken röst plötsligt beskriva. Det är vad jag känner, vad jag behöver. Jag vill ju bara ha den där närheten hon sjunger om. Jag längtar. Vi står där och vill älska varandra men det är för mycket integritet ivägen. Nej nu stämmer det inte, integritet är en bra grej, det jag känner är rädsla. Ren och skär rädlsa. Tjugofyra timmar om dygnet går jag omkring och är rädd och allt jag vill är att någon annans benrangel ska skallra i samma takt som mitt men jag vågar inte avslöja för någon hur himla mycket jag behöver den.. den där närheten.
Jag tycker oftast inte om fysisk kontakt. Jag har lite Aspergers-tendenser som flyter omkring och skapar rysningar när folk kommer för nära. Men den där psykiska närheten, det där samförståndet, det skulle jag verkligen inte tacka nej till. Men jag vill inte bli avvisad. Och jag vill inte behöva någon. Och jag tycker att alla verkar så himla odjupa ibland, fast jag vet att det inte är så. Och jag är rädd, rädd att ni, alla ni människor som omger mig inte ska förstå. Jag är rädd att ni ska tycka jag är töntig. Eller desperat. Jag är rädd att ni ska se hur jag egentligen ser ut. Så jag gömmer mig, och lurar mig själv att jag inte tycker om er. Jag tycker inte om någon, minst av allt mig själv.
Och det jag mest av allt är rädd för, det är att alla i hela världen är lika rädda som jag. För vem ska då ta första steget? Vem ska våga? Vem ska tvinga mig att våga? Vem ska initiera kontakten? Kommer jag någonsin möta någon som inte är rädd för att ta chansen jag aldrig klarar av att ta? Är vi alla ensamma? Eller kan vi binda band kring varandras hjärtan och leva näranära, i symbios? Jag vill det. Jag vill det så himla gärna att jag inte klarar av att ta reda på om det går. För tänk om det inte gör det.
 
Såhär vill jag ha det: Kent - Varje gång du möter min blick
 

För första gången på nära håll
stod vi som frusna mot varandra
Och mina händer rörde aldrig din hud
men jag vet att du kände

 

Som en elektrisk chock genom skelettet
Lätta fingrar genom tyget på de kläder du valde
för någon annans skull

 

Och varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod

 

Varje gång du möter min blick
går en störning genom ljuset
Varje gång du möter min blick
så vet jag vem jag är

 

 

"I'm on a roller coaster that only goes up kid"

 

You grow like tornado, you grow from the inside. Destroy everything through, destroy from the inside.

Dålig uppdatering pga inga läsare. Eller antalet har sjunkit mäkta mycket iaf. Känns ju värt då. Kanske känns det tryggare, det kanske är nu jag tömmer allt här, visar upp alla sidor och kör värsta nakenshock på min själ. Eller? Nä, men jag vet inte riktigt vad jag vill med den här bloggen längre, den brukade ge mig någonting men jag vet inte längre. Den känns som något jag var. Jag vet inte om jag är blogglouise längre. Jag fotar inte längre. Jag skriver knappt längre, bara krafsar ner några av livets små ljusskiftningar i favoritanteckningsboken. Jag vet inte vad jag tycker om, jag vet inte om jag ens orkar något längre. Jag vet inte vad som är jag och jag vet verkligen inte om jag kan fortsätta driva den här bloggen.
 
Jag vet bara att jag vill framåt. Långsamt och lagom mycket i taget, vill bli den bästa versionen av mig själv. Och jag önskar jag kunde ta med er på den resan för det skulle kännas så himla mycket bättre att inte vara ensam, men jag tror inte att jag vågar.
Lyssnar mest på the xx och sir sly därför att det är så jag känner mig, avskalad och sårbar. Kolla upp sir sly, mycket fint.

Listen to the sound of the earth turning

Tunt och vitt, snart, snart. Identifierar mig med Pär Lagerkvists karaktär Anders så mycket att rösten blir trögflytande och instabil när jag läser orden högt för mig själv. Hjärtat mitt blir alldeles blekt av blodbrist.
 
Min piercing gör avtryck i alla mina lypsyl. Jag samlar på lägenheter och tatueringar och konstutställningar.
Mina knän har pajat, de är alldeles svaga, kan en människa ens rymma såhär många fel?
 
Joy Divison, BMTH och Kent. Det finns inget bättre i denna värld.
Blöder näsblod och har sista-dagen-på-lovet-panik.
 
 

Memories of a dream

 
 
 
bilder: tumblr
musik: james blake
lyssna, höj, lyssna, blunda, höj, lyssna, försvinn, dröm, vakna, lyssna

Please don't go, please don't go, I love you so, I love you so

 
 

You're someone to light the way for us

Future of Forestry - Someone
Amanda Palmer - The Killing Type
Block Party - Kettling

Just listen to the music of the traffic in the city, linger on the sidewalk where the neon signs are pretty

"Have you ever confused a dream with life or stolen something when you had the cash? Have you ever been blue or thought your train moving while sitting still? Maybe I was crazy, maybe it was the sixties, or maybe I was just a girl, interrupted."
 

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont, fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå

Lyssnar på Håkan och får vårkänslooor. Bästa:
HH - Du är snart där
HH - Gårdakvarnar och skit
HH - Shelley
HH - För sent för Edelweiss
 

Jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs

 
 
 
Säkert låtar som ni alla redan har hört. Fortfarande några av mina absoluta favoriter. Kram.

Sjung en sång utan ord om ljusa nätter, sjung för mig igen, du lät som snöfall

Kent sa det bäst. Kent säger det alltid bäst. Det finns inte nog med ord på det här språket. Finns inte tillräckligt med uttryck, inget som speglar vad jag ser, känner, tänker. Det finns inga ord bra nog att förklara.

Greatness dies unsung and lost, invisible to history

Har hittat lite "nya" favoritlåtar. Så fina och bra allihop.
 
Imagine Dragons - Radioactive
 
Miike Snow - In Search Of
 
Vinsten - Luckiest Girl
 
Muse - Supremacy
 
We Are Trees - I Don't Believe In Love
 
Urban Cone - Freak

Tidigare inlägg