Hur känner du nu? Känner du någonting?

 
 
Emma dokumenterade sitt sista sommarlov i en jättefin video och jag sitter här och gråter för att jag älskar mina vänner så himla mycket. 

Det är över nu och jag som aldrig gillat nostalgi, jag gråter nu, så släck mitt ljus

En sommarkväll på Johannas balkong. Saknar att fota med en bra kamera, men orkar inte bära runt på den jag äger nu. Kanske är det värt att investera i en liten och behändig kamera som ändå lyckas fånga ögonblicken i någorlunda bra kvalité? 
En sak är säker och det är att jag saknar förut. Jag vet inte exakt vilken tid eller vad det är med det förflutna som jag blivit så fäst vid men jag har alltid haft så svårt att se ögonblick segla förbi och veta att jag aldrig mer kommer att få uppleva dem. 
Saknar Emma också. Vår barndom är en Kentlåt och hon är min Mikael. Min himmelska drog.

Maybe I know better than to read more than what's written

Ett urval av bilder från Köpenhamn, dag 2 och 3. I slutet av veckan kommer jag att lägga upp ett sammanfattande inlägg med fler och finare bilder på nightcreepers. Det stormar här så vi sitter mest inne och läser/pluggar men jag har the time of my life ändå. Mina syskon betyder allt för mig.

Köpenhamn

Har landat hos mina systrar och hälsat lite snabbt på staden. Hittills har vi hunnit med plugg, pizza, skratt och Gilmore Girls, resten av veckan kommer bli så mysig. Är redan kär i Köpenhamn.
 

#lyfe

 
 
 
 
 

Älskling, vi är bara en tid som går

Lyssnar på Winnerbäcks senaste bland lakan och himmelsängar. Grönt ljus från fönstret regnar in över golvet. Här inne är det grått och mina böcker står och kramas och ber mig att snälla öppna dem. Den enda bok jag öppnar är en deckare, vilket är en överraskning, men den är så himla bra. Eldvittnet - Lars Kepler. Korta kapitel och blodig handling. Mystisk. Perfekt i höstkylan. Härnäst ska jag läsa Harry Potter igen, det är dags nu. Jag behöver en alternativ värld att krypa in i nu när mörkret kommer. Smyga in i skolbibliotekets innersta hörn där den där bästa fotöljen står och dra benen näranära och sen täcka dem med koftan. Sen med glittrande ögon öppna porten till en värld där jag slipper vara bara en miserabel mugglare. Magiskt. 
 
Tidigare i veckan skrev hela klassen haikudikter och dagen efter det var det filosofi och brownies. Trivs och vantrivs men jag får så himla ont i magen varje gång jag tänker på en skepnad av skönhet så vänlig, så andlös och komlicerad som svävar så nära men precis utom räckhåll. Egentligen är det mil mellan oss, mil på mil på ekande mil. Mina knän brinner.
 
 
bilder från tumblr
 

Under the iron bridge we kissed. Does the body rule the mind or does the mind rule the body?

Vad som helst utom verkligheten, älskling slut ögonen. Vad som helst utom mardrömmarna. Öppna ögonen igen.
 
Skriver ner alla tillfällen jag gjort saker för första gången: första gången jag träffade den personen, första gången jag gjorde det där, första gången vi åkte dit, första gången jag lyssnade på detta bandet osvosv. Det är otroligt uppmuntrande för världen är full av saker man kan göra för första gången. Man måste bara våga ge sig ut och upptäcka. Utanför the comfort zone. En obehaglig men ack så nödvändig stimulans.
 
Cozy sweaters makes life worth living, hösten är på ingång, jag eldar värmeljus och dricker aldrig samma te två dagar i rad bara river, river, river mig fram. River murar, rötter, känslor. Rivs av kvistar, stenar, dimma. Demoleras. Försöker ta mig till den bättre halvan av mig själv, jag vet ju att hon finns.
 
Kan inte komma ifrån denna remix, siiick.

Och så blinkar det till, gröna, röda, gula ljus

 
 
 
Skiftningar i ljus och färg. En paradox som kallas livet. A/W spellistor. Vi är på väg mot mörkare tider och allt jag ser känns som deja vu men med en kryptisk twist. Som en mardröm, med is i magen och allt. Men jag är bara tyst, till och med flörtig, har en fling med mitt förflutna och med framtiden. De kommer inte överens.

Vi fryser tillsammans, två benrangel skallrar i takt

Jag har försökt skriva låttexter många gånger. Sitter uppe hela natten som en liten uggla och dricker kaffe ur den röda koppen med ränder på, och tycker att: nu, nu låter det himla bra här, nu lyckades jag minsann nagla fast känslan på pappret, och nu ska jag be någon skriva musik till, och så kan jag också få sjunga ut all min själs galla, och shit vad bra det känns att vara påväg någonstans och äntligen få använda den där ångesten konstruktivt.
Men sen läser jag texten dagen därpå och vill bara spy upp nattkaffet och smeta ut det över pappret tills orden suddas bort och aldrig mer kan läsas av någon. För det låter så himla krystat. Och ihopklistrat. Och det blir liksom aldrig riktigt.. jag. Det stämmer inte in på min sjukt oklara och skeva bild av mig själv, jag kan liksom inte spegla någonting för det rör sig hela tiden på insidan, och i mitt huvud sitter ständigt den där skylten där det står: "renovering pågår" uppe och det är klart att det blir himla förvirrat då. Och töntigt. 
Sen så sitter man där på en busshållplats klockan 19.47 en fredagkväll, på väg hem från en dag som viskar om ambivalens och själsligt illamående och tystnad. Och alla människor man vill älska är så himla fula just då, på grund av att man själv är så ful och tråkig och rädd. Alla bara stör. Man vill vara ensam. Och sen slumpas den där låten fram. Daugther - Still
 
Two feet standing on a principle 
two hands longing for each other's warmth 
cold smoke seeping out of colder throats
darkness falling, leaves nowhere to go.
 

Och jag känner mig förstådd. Fyra banala rader.. och jag känner igen mig själv. Den Louise som Louise själv inte kan beskriva, kan någon annan främling med kort brunt hår och sprucken röst plötsligt beskriva. Det är vad jag känner, vad jag behöver. Jag vill ju bara ha den där närheten hon sjunger om. Jag längtar. Vi står där och vill älska varandra men det är för mycket integritet ivägen. Nej nu stämmer det inte, integritet är en bra grej, det jag känner är rädsla. Ren och skär rädlsa. Tjugofyra timmar om dygnet går jag omkring och är rädd och allt jag vill är att någon annans benrangel ska skallra i samma takt som mitt men jag vågar inte avslöja för någon hur himla mycket jag behöver den.. den där närheten.
Jag tycker oftast inte om fysisk kontakt. Jag har lite Aspergers-tendenser som flyter omkring och skapar rysningar när folk kommer för nära. Men den där psykiska närheten, det där samförståndet, det skulle jag verkligen inte tacka nej till. Men jag vill inte bli avvisad. Och jag vill inte behöva någon. Och jag tycker att alla verkar så himla odjupa ibland, fast jag vet att det inte är så. Och jag är rädd, rädd att ni, alla ni människor som omger mig inte ska förstå. Jag är rädd att ni ska tycka jag är töntig. Eller desperat. Jag är rädd att ni ska se hur jag egentligen ser ut. Så jag gömmer mig, och lurar mig själv att jag inte tycker om er. Jag tycker inte om någon, minst av allt mig själv.
Och det jag mest av allt är rädd för, det är att alla i hela världen är lika rädda som jag. För vem ska då ta första steget? Vem ska våga? Vem ska tvinga mig att våga? Vem ska initiera kontakten? Kommer jag någonsin möta någon som inte är rädd för att ta chansen jag aldrig klarar av att ta? Är vi alla ensamma? Eller kan vi binda band kring varandras hjärtan och leva näranära, i symbios? Jag vill det. Jag vill det så himla gärna att jag inte klarar av att ta reda på om det går. För tänk om det inte gör det.
 
Såhär vill jag ha det: Kent - Varje gång du möter min blick
 

För första gången på nära håll
stod vi som frusna mot varandra
Och mina händer rörde aldrig din hud
men jag vet att du kände

 

Som en elektrisk chock genom skelettet
Lätta fingrar genom tyget på de kläder du valde
för någon annans skull

 

Och varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod

 

Varje gång du möter min blick
går en störning genom ljuset
Varje gång du möter min blick
så vet jag vem jag är

 

 

This is the end

Hej jag vill inte blogga här mer. Mest för att blogg.se på riktigt får min ångest att eskalera hämningslöst när det aldrig går att ladda upp bilder. Det tar mig uppåt två timmar att göra ett inlägg nu för tiden och jag orkar faktiskt inte mer. Ni är typ 20-30 personer som läser den här bloggen och om ni vill ta del av mitt skrivande/mina tankar får ni köpa min bok som kommer ut långt in i framtiden. Känner ändå mest för att hålla alla känslor för mig själv just nu. Jag behöver inte dela på samma sätt som jag gjorde förut, är inte lika beroende av en publik. Om ni tycker om att se mig kan ni ju bara kolla in på min andra blogg.
 
Jag hatar att avsluta något som varit så konkret betydande i mitt liv och som följt mig genom en stor del av min tonår, men det är över nu. Kanske börjar om någon annan gång men just nu fungerar det inte. Tack till alla trogna läsare som aldrig lämnat min sida. Tack och hejdå.

That's the thing about pain. It demands to be felt.

De där dagarna när omvärlden är silvergrå och klockan tickar så långsamt att man bara vill gråta. De där dagarna när tiden går för fort fast man bara är rastlös och hatisk. Man känner sig mindre ensam med tumblr och youtube och spotify och te men man kommer inte riktigt runt den där känslan av att: vad gör jag här i deprimerade sverige när jag kunde dansa runt i världen, roadtrippa, lifta, tågluffa, tunnelbana mig fram med bara en ryggsäck med allt det viktigaste? Jag klarar mig utan skolpress och tusentals plagg att välja mellan. Bara jag och världen. Så vill jag ha det. Och om jag ska gömma mig någonstans ska det vara i en takvåning överfylld med gröna växter och ljusslingor och en madrass på golvet. 
Jag vet att jag alltid bara matar er med samma drömmar. Drömmar om att leva någon annanstans. Jag är en romantiker, kan inte göra något åt saken. Det är dessa drömmar som håller mig vid liv.

"I’m almost never serious, and I’m always too serious. Too deep, too shallow. Too sensitive, too cold hearted. I’m like a collection of paradoxes."Ferdinand von Schrubentaufft
 

Where is my mind?

Haha nu har man inte så himla perfekta betyg längre, nu när man ligger så mycket efter att inte ens ett helt tiodagarslov räcker för att ta igen. Har jobbat som ett djur och inte kommit någon vart i de tusen högar med saker som måste göras.
Okej jag har inte pluggat varenda dag, men nästan. De dagar jag inte suttit hemma äcklig och deprimerad har jag myst med Johanna och HD på skoltak och varit och shoppat med mina fina föräldrar.
Köpt världens finaste vårjacka, trott att jag var söt, trott att jag var smal, trott att jag var tjock, tagit promenader och fått skavsår, varit osynlig och arg och helt hopplös och bortom räddning. Tappar orden. Bryr mig inte om vem som vet. Vill ju bara skrika.
Våren räddar mig inte. Ljuset gör mig dock lite lättare och jag hittar mig själv i färgen lila, den beskriver allt, alla. 
Vill väl mest bara få lite ordning i allt kaoskaoskaoskaos
Pixies, The Swell Season, My Mad Fat Diary, The Kills, It's Kind Of A Funny Story, Final Fantasy, Ben Cooper och jordnötssmör. Fina saker. 
 
JAG VET INTE VEM JAG ÄR, VET BARA DETHÄR: KENT. ldksfspodihgropsurfh bshxjcnbvdlucjkvbnövcox jzouhxdbnhxföokbn ckj nxui jkhdnx giobjdxhöjkbvkcxk bihbnivcjbk m
 
 

Jag kommer ingenstans ifrån, jag passar inte in i deras hierarki

Har tydligen gått och blivit en sådan man inte kan räkna med. 
 
Number one dream: Hoppa av skolan, åka in till stan varje morgon ändå och spendera dagarna på fik och i biblioteket. Ritandes, läsandes och skrivandes såklart. Har fått en så himla fet nykärlek/supercrush på litteratur till den grad att det är min enda motivation att gå upp på morgonen. Självklart skulle jag föredra om min dröm utspelade sig i någon av följande städer: Köpenhamn, Amsterdam eller Berlin. Intagandet och skapandet av litteraturen skulle då även äga rum på tunnelbanor. Klyshigt Louise, så himla klyshigt.
 
Har knappt lyssnat på Håkans nya fast den är så fin, varför skulle jag när vårkänslor bara gör ont.

I fell in love the way you fall asleep: slowly, then all at once

MY BELOVED BLOG IS BACK <3
Hej på er. Vet inte varför det krånglade massa men jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag tror att det har med min domän att göra, den är nämligen inte min längre. Så i framtiden kommer ni inte kunna hitta mig på captureddreams.se utan ni måste lägga till det där lilla fula .blogg.se :/ Okej? Kom ihåg detta!!
 

Idag har Johanna varit här och vi har färgat mitt hår värsta gulligt, ni får se resultat någon annan gång. Nu är det sportlov och som jag skrev på min andra blogg så kommer jag gå runt och lukta sovperson och spela tv-spel och dricka smoothies och lyssna på Llojd och ha samma kläder och frisyr och smink i en hel vecka. Vad ska ni göra? Kram.
 
 
 
 

Stillness in the cold, peace comes crawling up my bone

Lever som tredje hjulet men trivs ändå bra.

MOON PRISM POWER MAKEUP

Hej, livsupdate:
Sitter hemma rätt mycket men gör precis allt annat än det jag måste och borde: jag dricker smoothies, kollar på Sailor Moon och skapar massa kreativt i timmar på datan. Med kreativt menar jag detta:
 
 
Jag tillägnar den Johanna. 
Btw, gå in HÄR och ställ massa smaskiga frågor.
 

Place the ash on their foreheads, an impression to embed

klick.
Lyssnar på ljudböcker och på Kingdom Hearts-theme. Längtar efter vårförälskelse och doften av soltorkad asfalt. Ligger efter i skolan mer än jag gjort i hela mitt liv men tycker ändå att min linje är ganska lugn och lagom flummig. Glömmer att svara på mejl, sitter hela dagar bredvid solskensfönster och skriver listor. Fyller anteckningsböckerna med personer, minnen och citat. Jag behöver dig nu. Jag måste få låna dina vingar.

You can't choose what stays and what fades away

Eh, vet inte ens om folk läser längre. Jag vet att ni tittar in då och då men ni är så himla tysta.
 
Jag cravear allt just nu. Mat, människor, upplevelser. Men jag orkar inte göra någonting. Sitter mest i min säng och stirrar. 
 
Och jag är så himla lack på en del människor att jag bara vill gräva ner mig i en grop så djup att hettan från jordens magmakärna får mig att smälta och jag slipper möta denna idioti igen. 

Dagen har varit grå. Får ingenting gjort av de tusentals saker jag måste göra. Trött på att frysa om fingrarna. Trött på att räkna kalorier. Trött på att åka till och från skolan i grådaskslaskplaskfnask-väder. Trött på att inte ens ha råd med 2nd hand. Trött på att vara enzam. Nu ska jag kolla på VICTORIOUS för då blir man GLAD.
 
 
En gulleh gif från jullåveh.

Asleep on a sunbeam

 
Pluggsöndag. Te och Belle and Sebastian. Fett med hangover från HD:s fest igår. Hetsåt massa socker och är nu bloated/arg. Måndag, kylan och solnedgång klockan fyra kan alla gå och hänga sig. Jag har bestämt mig, efter studenten drar jag till Australien.

Jullovsliv

 
Stockholm med da fämily. Shopping och bio och TGIF och macarons.
 
 
Nyårsmiddag med finaste vännerna. Skypade med Johanna också och blev lite ledsen att hon inte var där. Vi sprang till slottet och la oss ner i snön för att kolla på fyrverkerierna. 
 
 
En vecka innan Johanna skulle komma hem från Israel var jag på stan med Henrik och helt plötsligt kommer Johanna springandes mot mig. Surprisesurprise! Vi skrek och kramades och sen åkte vi hem till mig och dansade och pratade och kollade på film. Jag blev såså glad. Och hon hade köpt ett jättefint mobilskal till mig. Han heter Bellus. 
 
 
Igår drog vi hem till Johanna och åt oreoglass med jordnötssmör och kollade på Tim Burtons senaste film. Det var myspys.
 
Idag ska jag hem till min syster och hänga där. OCH jag ska köpa ett träningskort. Nu ni. Beach 2013. 
 
 
Jag har även läst massor, kollat på minst fyra säsonger serier + massor av film, lyssnat nästan bara på Bloc Party, sovit löjligt mycket och på helt fel tider, tagit flera fina blomsterbad och aldrig lämnat huset. Nästan. Jag vill inte att skolan ska börja. Alls. Någonsin. Är livrädd.
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg