Fight like a girl

 
 
Dagens humör. Arg och ledsen på det mesta och vill bara krypa ihop i en koja av täcken och kolla på film och äta chips. Tur att min klass får mig att le. Och TUR ATT DET ÄR KVINNODAGSFIRANDE HÄR PÅ KATTE! Sitter just nu i biblioteket och väntar på en workshop med tema FEMINISTISKT SJÄLVFÖRSVAR. Shoutout till Tilde som både leder denna fabulösa minikurs och som dessutom stod i entrén på lunchen idag och läste upp sin fantastiska slam-poesi om bl.a. vita kränkta män och det förtryck de förser världen med. 
 
 
 
 
 
 
Ingen aning om vem som ritat dessa otroligt fina bilder men hittade dem på tumblr. Shoutout till vemdetnuär
 
 
 
 
KROSSA PATRIARKATET (shoutout till bästabästa Parks and Recreation och bästabästa April)
 
 

We would have a fine time living in the night, left to blind destruction, waiting for our sight

Mörkrött brus. Lila som i lyckan. Lycka är ett främmande ord men sen jag fann er har det blivit mer bekant. Vill inte att det ska bli tråkigt men vill samtidigt inte förlora er. Ni är Gud för mig. En bön, ett liv, en framtid. Jag hoppas att ni aldrig flyger iväg. För jag känner mig förstådd. Olika bakgrund och erfarenheter att lära av. Olika demoner och sekter att rymma ifrån. "Jag är din vän och vi lär oss av varann." Sakta formar vi ett kollektiv, en gemenskap. Utan normer. Utan skam även om det ibland slinker in ett blygsamt "förlåt". Polaroider bevarar essensen. Känslan. "Ge oss en chans, vi är äldre nu. Vi ser tunneln vid ljusets slut." Balkong, galler, kala väggar, varför?, våga, åh, vegopizza, kramar, hemligheter, dräggsnack. Och vi behöver ingen film för att fördriva tiden. Överexponering för att dölja blemmor men i våra samtal finns inga blemmor, vi kan dela allt, även det som inte ens går att dela med människor från år tillbaka. Det är något med att hitta varandra, den där öppensinnigheten, mognaden, den där överdrivna kärleken som bara känns så himla rätt. Jag är så glad att jag fann er. Googlar jordens befolkning (7 miljarder) och inser att mötet med er är otroligt, övernaturligt. Att jag fann just er. Jag är nöjd. Jag har aldrig varit nöjd någonsin i mitt liv. Men de spontana sekunder, minuter, timmar jag spenderar med er är stunder av tillfredställelse, frihet. Det kanske inte behöver bestå. Men jag behöver er nu och jag hoppas och tror och försöker inse att ni behöver mig litelite också. Brus dimma knastrande frysande ljus. Vill visa er min värld, vill ta del av er. Ni är renare än söndagar, böner, änglar. Renare än skimmer. Och när jag åker bil genom natten med skumma, suddiga ljus från digitalklocka/mack/gatlyktor letar jag efter synonymer till brus/lycka/ljus men hittar inga. Ni är för bra för ord. Om jag kunde visa er hur ni såg ut i mitt huvud skulle jag göra det men det går inte så ni får nöja er med att lita på att där inne är ni en del av sagan, förändringen, lyckan. 

Scream against the wind, wall, sky

 
Lägg er inte i! är min favoritägodel pga Jesper Waldersten och Kentmedlemmarna är mina favoritpersoner och alla mina böcker och bilder av, om, på Yoko Ono gör mig varm inombords och mitt rum är en plats där jag oftast är andligt fridfull och jag kan knappt vänta tills vårsolens strålar ramlar in så att jag kan sitta på golvet och äta frukt dricka te andas blunda. Och sen vakna av regnet som hörs genom mitt öppna fönster en lördagsmorgon och stirra på gamla foton från en annan värld en annan tid. Rita fula gubbar, kramas av ribbade tröjor, drömma om en person med en cigg i en stad långt bort men ändå nära, i tid i avstånd i tillgänglighet. Not in love är allt jag kan säga när jag tänker på dig men alla vet ju att det är precis tvärt om.

bergochdalvana

Idag är jag ett knyte, ett skelett, en burrito med kalla fingrar. Tappade min röst och min motivation och mina intressen och någonstans på vägen blev jag någon annan som inte ens orkar byta låt på spotify, shit vad jag hatar den här låten, och jag kan aldrig lära mig att bara vara. Jag tycker om att ta på mig nya strumpor men det spelar ingen roll pga är så smutsig även fast jag inte äter köttmjölkägg och även fast jag dricker vatten och duschar och försöker helahelatiden. Jag är bara.. svag tom borta ensam / allt jag vill är regression / nu sen föralltid. Vill välja bort ansvar, val, ångest och frihet. Vill leva ett oäkta liv och bara stirra på blek snö. Men vill ju också orka, vara något, någon. Varför slösar vi bort våra liv? ambivalensen och rädslan och orkeslösheten.
 
 
 
Musik är lösningen. Och snart kommer min bästa vän Våren och då ska jag leva ute i skogen som San i Mononoke-hime och jag ska VILJA NÅGONTING IGEN. Jag ska ha ångest och inte bara vara nedstämd. Jag ska andas och känna kroppen skälva och gå sönder och kanske hitta tillbaka till symaskin vänner böcker poesi dagdrömmar acceptans

Tysntad, tunnel, avfart

du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för du är värd att dö för
 
 
Som en viskning ser vi syner nu igen. Det här är nåt som inte ens har hänt.
 
Håna oss vi rör oss ni står still.

Light me up

 
 
i saw your picture hangin' on the back of my door
won't give you my heart

could it be that time has taken its toll
won't take you so far, i am in control

i'm not in love
i'm not in love
i'm not in love
we are not in love
we are not in love
we are not in love
we are not in love

 
 
Det är minusgrader i landet lagom är bäst. S och jag pratar om att använda dagdrömmandet som vapen och jag berättar om Shake The Dust för det är vad jag associerar med hennes ord. Hon tycker om min lila tröja. "Färg" påpekar hon. 
 
 
Livet förändras och vi klarar av det ganska bra efter att skavsåren läkt. Unken doft och släckta hus. Universitetsbyggnader och tänk om vi får stanna.
 
 
Välkommen till köpcentret här är du trygg. Bland uniformer och pretentiösa konstverk. Ta en bild så du minns. "Det är bara minnen för livet men du tar allting för givet."

Kitchen aromas aren't very homely. It's sizzling blood and an unholy stench.

 

Sick Times - Boards Of Canada from Carlos C. on Vimeo.

Jag äter inte kött längre. Kanske ibland om jag blir bjuden eller om ett vegetariskt alternativ är för krångligt. Fisk känns fortfarande okej. Men sakta försvinner köttet bort mer och mer från min tallrik. Nu äter jag åtminstone 90% vegetariskt och har ärligt talat aldrig mått bättre. Jag har alltid tyckt att kött är svårt att tugga och svälja, det växer i munnen och helt plötsligt hittar man på en sena som smakar rått och så kommer kväljningarna. Min lärare berättade en gång i sjuan att det var muskler vi åt och jag höll på att svimma. Blod har också alltid varit en rädsla för mig och jag förstår egentligen inte varför jag någonsin ätit något som praktiskt taget kommer förpackat med en hinna av slemmigt blod kring sig.

 

Mest undviker jag kött av själviska skäl. Som jag skrev ovan, kött äcklar mig mer och mer för varje dag. Men jag är även medveten om den nytta det gör för miljön och för djuren. Fler människor på jorden kan bli mättade om vi väljer att äta veg och det går inte att förneka att köttindustrin är s.n.u.s.k.i.g. Bara föreställ dig att köttet på din tallrik pretty much är dränkt och tvättat i kemikalier för att kompensera för det faktum att i slakterierna råder noll hygien och därför kan miljontals livsfarliga bakterier frodas. För att inte tala om allt det onödiga lidande man utsätter djuren för. Hur kan vi ens göra så mot andra varelser? Sen när är det okej att värdera liv utifrån intelligens? Då skulle vi lika gärna kunna smärtsamt slakta en del av människobefolkningen också. Vad ger oss rätten att behandla djuren så respektlöst? Jag är inte en av dem som är jättesentimental när det kommer till djur, jag bara tycker att man ska fundera över människans själviska natur och vårt behov av att vara kung över allting och tro att vi är smartare och mer värda än allting.

 

Jag har precis börjat med denna förändring och är ingen sån som obsessar över det eller dömer människor som gör andra val. Men jag tycker man ska vara medveten om köttindustrins påverkan på miljö och människoliv. Det är äckligt och man kan åtminstone välja närproducerat eller ha en endaste vegodag i veckan. Qourn, bönor, linser, tofu, kikärtor osv. Hur gott och nyttigt som helst. 

 

Den växande mängden människor som väljer att vara vegetarianer har ingenting med coolhet att göra. Det är inte för att det är hipster eller "inne". Det är för att människor inser hur sjukt detta konsumentsamhälle ser ut och för att den smutsiga köttindustrin faktiskt påverkar vår hälsa.

 
Kolla på denna, världens sötaste.

Långsamt gled vi in i glömskan där ljuset är svagt, det som var du och jag

Ingenting
levande 
påminner mig om dig, men
 
Allting
med en själ
påminner mig om dig och
 
Jag kan inte gömma mig från
dina ögon, jag ser dem när jag blundar
Din röst finns permanent installerad i
allt som någonsin betytt någonting för mig
 
Jag saknar min bästa vän

Don't you let me go, let me go tonight

 
Sofia och Nellie <3 finare människor är svårt att hitta, är så himlahimla glad att jag har dom
 
 
Mirja har världens mest sagolika rum. Är det weird att lägga upp bilder på någon annans rum på sin blogg? vet inte ens om jag får... FINT är det i alla fall
 
 
KLASSKOMPISAR <33 
 
Jag önskade mig en enda sak när jag skulle börja gymnasiet: en bra klass. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att  det skulle bli såhär bra. De gör det värt att gå till skolan. De är orsaken till att min frånvaro sjunkit från 40% till 20%. De är en anledning att gå upp på morgonen och jag älskar dem för det.
 
Och låten har fått en annan betydelse. Och världen ser annorlunda ut. Ren, klar, kristallisk, molnfri.

Innan himlen klarnar måste allt nog först bli mörkare

Minns ni det här inlägget?
Jag har det där nu. Den där psykiska närheten. Jag har fått allt jag önskat mig och nu står jag bara och väntar på att allt ska krossas framför mina ögon. Men det händer aldrig. Och jag kommer ibland på mig själv med att vara så himla lycklig. På väg hem från bussen i regnet till exempel. När allt är mörkt och kallt men jag ändå har lust att dansa. För att jag minns gårdagen och de filosofiska diskussionerna och alla "jag älskar dig". Alla erkännanden. 
 
Jag förstår nu att alla är rädda. Alla är lika livrädda som jag är när de går genom skolans korridorer och pratar med människor. För man vill inte bli avvisad, man vill inte bli besviken eller sårad. Så jag ska försöka vara mer frimodig nu och alltid minnas att människor inte är ute efter att skada, de vill bara inte själva bli skadade. 

Symbios

'Our lives are not our own. We are bound to others, past and present, and by each crime and every kindness, we birth our future.'
 
David Mitchell — Cloud Atlas
 
Detta citat, som lämnade mig försvarslös mot tårarna, stötte jag på när jag såg filmen Cloud Atlas. Har ännu inte läst boken men såg filmen nu ikväll och tyckte väldigt mycket om den även fast det var mycket jag inte förstod.
Vad jag fick ut av den? Insikt om att vi alla lever i symbios med varandra. Vi är bara en enda storslagen, oändlig, levande organism som varken styrs av tid eller rum utan av dess egna beståndsdelar. Alla människor i hela universum - oavsett om de har funnits förut, om de existerar just nu eller om de kommer att leva i framtiden - är sammanlänkade. Det är vackert. Vi är del av något större än jaget. Vi är individer lika mycket som vi är ett kollektiv. En värld, som utvecklas och formas av varelserna bosatta i den.  
Naturen andas in det vi andas ut och alla människor delar samma luft. Det får mig att tänka på en av de finaste människorna jag vet och något hon skrev:
 

AIR TALK

 

It’s sad that the air is the only thing we share.
No matter how close we get to each other,
there is always air between us.

 

It’s also nice that we share the air,
No matter how far apart we are
the air links us.

 

-Yoko Ono

 
Senare i filmen genomborras man av en annan fantastisk replik..
 
"My life amounts to no more than one drop in a limitless ocean. Yet what is any ocean, but a multitude of drops?"
 
..som jag tycker sammanfattar budskapet jag talat om med den enklaste av metaforer. 
Jag är tacksam för konsten. Jag är tacksam för film, poesi, bildkonst, litteratur och musik. Människor från alla tider och kulturer talar genom dessa verk. Det är ett kommunikationsmedel som hjälper mig att minnas vad som är viktigt och det hjälper mig att gå rätt livsväg. Konsten för mig är en kompass, oberoende av magnetism men helt beroende av naturen som i många fall är dess ursprung, dess center. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig lika välformulerat som de geniala konstnärer jag beundrar så innerligt. Då kunde ni kanske förstå vad jag menar och inte bara döma ut mig och denna text som klyschig. Jag hoppas ni förstår. 

Retrospektiv

 
 
Posar med mitt bonsaiträd vet inte varför tycker väl omänskligt mycket om det fast glömmer alltid att vattna + trimma + prata med det
 
 
 
 
Somnar bara till Friends med nästan inget ljud och vill gifta mig med Chandler, u & me always and 4ever baby <3
Älskar mina American Apparelstrumpor för jag tycker de är finafina även fast folk säger att de ser ut som fotbollsstrumpor, dessutom är de varma å bra nu när världen är is och jag går runt i 20den strumpbyxor
 
 
 
 
Hänger ibland på Pottermore och jag är Ravenclaware och tycker att J.K. Rowling nån gång borde skriva en Harry Potterbok från någon annans perspektiv, någon som inte går i Gryffindor för jag menar man tror att de är helt perfekta och så adopterar man deras fördomar som de har mot de andra elevhemmen och jag tror inte de stämmer..
 
 
 
 
Söte Lana som är min skåpkompis och klasskompis och ofta också skolprojektskompis. Hon e smart å fin och har alltid något gott i sitt skåp, typ kakor och tuggummin och hon bjuder ALLTID. Mysis <3
 
 
 
 
Blomman Rosa som är min och Johannas kåmpis. Hon bor i cafeterian och hon har alltid ett klokt ord att säga om saker och ting
 
 
 
 
Kollar om Freaks and Geeks pga BÄST <33
 
Skoltoalettselfieee all day everyday
 
 
 
 
Mer bonsailöööve
 
 
 
 
Bakom denna dörr sitter mina absoluta favoritlärare Per och Rickard och det är ganska coolt för jag menar kolla bara på rumsnumret och sen om man känner dem så vet man att det passar så himla bra för de är läraragenter som är oslagbara och som alla tjejer och killar blir kära i och som löser alla problem och som förstår en och som på sätt och vis räddar världen för de ger oss en bra utbildning och bra lärare är typ det viktigaste på JORDEN, jag hatar när ett roligt ämne förstörs pga dålig lärare. Så jag vill typ köpa varsin liten glad hund i julklapp åt dem för det förtjänar dem om de inte är pälsallergiker förstås, då förtjänar de något mycket bättre <3 Ett bonsaiträd kanske
 
 
 
 
Detta är jag (Sailoru Marsu) och Johanna (Sailoru Moon)
 
 
 
 
Avslutar med ett cheesy och fett med romantisches och supersant och jättefint citat. Funnet på: tumblr. 
  

jag vet inte

 
En viskning. Vi ses igen någon gång. Vi ses ju. Någon gång.
Jag tror inte det men kanske kanske kanske. För vi skickar ju ibland sms om det vi tycker är fint och även fast det är svart i våra sinnen så skimrar vår omgivning i silverfärger. Jag vill bara ha dig sa jag och kanske ville jag det för mycket. Rädsla är den starkaste av alla känslor. I alla fall för mig. Det borde inte vara så. Den borde inte få vinna. Men jag låter den, om och om igen.
Jag är förstöraren. Jag lämnas med uppgiften att hugga medan du får privilegiet att skadas, att gråta, att förbanna. Jag är bödeln. Det är inte synd om mig.
Mina fingrar målar ditt ansikte på väggar av vågor som inte hörs. Du slog mig. Slog mig ur balans. Tills halsen drog ihop sig och rök skummade upp bakom mina ögon. Förblindad. I min mun är allt järn och blod.
Jag slaktade dig omtänksamt. Försiktigt. Jag skar i din nervositet, klippte ut stjärnor av kärlek som jag inte förtjänat.
Nyanser. Finns det två av mig? Eller tusen?
Jag kan inte blåsa askan från mina axlar. Tänk om vi alla har fel? Jag slipper väl brinna? Eller? Låt mig slippa brinna. 
 

//

 
Kände mig fin i en sekund så jag fotade brusiga bilder när jag posar. Söndagsångest.

Det är över nu och jag som aldrig gillat nostalgi, jag gråter nu, så släck mitt ljus

En sommarkväll på Johannas balkong. Saknar att fota med en bra kamera, men orkar inte bära runt på den jag äger nu. Kanske är det värt att investera i en liten och behändig kamera som ändå lyckas fånga ögonblicken i någorlunda bra kvalité? 
En sak är säker och det är att jag saknar förut. Jag vet inte exakt vilken tid eller vad det är med det förflutna som jag blivit så fäst vid men jag har alltid haft så svårt att se ögonblick segla förbi och veta att jag aldrig mer kommer att få uppleva dem. 
Saknar Emma också. Vår barndom är en Kentlåt och hon är min Mikael. Min himmelska drog.

Om att implodera

Hudfärgat flimmer som flagor i luften. De har rymt ifrån din torra hud. Jag drömde en gång om att rymma men stoppades av tanken på vågen, den som avgör om det blir paradis eller skärseld. Jag ifrågasätter numera allt det där. Det där jag lärde mig i min barndom och som ingraverats på insidan av min hud. Försöker skrubba bort det för det är så fel. Så fel.

 

 

De små chipen i smartphones ger mig ångest.

Symaskiner och flygplan ger mig ångest. Flygplatser. Gamlingdoft och vart den kommer ifrån. Vart kommer den ifrån? Dåtid, nutid, framtid. Tid. Tv-serier och trender och dålig nätverksanslutning. Internet.

Kläder ger mig ångest. Rovfåglar. Teater. Böcker och väggar och podcasts. Mat, studenten, kramar. Light-produkter, deodorant och demens. Människor och förväntan. Fack. Människors behov av att placera andra människor i fack för att veta hur de ska förhålla sig till dem. Förutfattade meningar. Stalkers och att stalka. Fullklottrade kalendrar och hets. Bilden jag aldrig tog. Chansen jag aldrig tog. Ljudet av en levande kropp. Blodet i mina ådror. Huvudvärk och fulla hårddiskar. Elektronik.

Listor ger mig ångest. Olevda liv och acceptans. Favoriter. Konst och förändring. Bussar. Separation. Humor. Balkongminnen.

 

 

 

JAG VILL. Jag längtar. Jag behöver. Men. Ingen vet. Ingen bryr sig. Det enda som inte ger mig ångest är du. Kanske borde det vara tvärt om.

 

 

Gråskalor regnar ner och landar på min systers jacka som sitter på min kropp för att min syster inte är här. Hon är inte här.

 


Älskling, vi är bara en tid som går

Lyssnar på Winnerbäcks senaste bland lakan och himmelsängar. Grönt ljus från fönstret regnar in över golvet. Här inne är det grått och mina böcker står och kramas och ber mig att snälla öppna dem. Den enda bok jag öppnar är en deckare, vilket är en överraskning, men den är så himla bra. Eldvittnet - Lars Kepler. Korta kapitel och blodig handling. Mystisk. Perfekt i höstkylan. Härnäst ska jag läsa Harry Potter igen, det är dags nu. Jag behöver en alternativ värld att krypa in i nu när mörkret kommer. Smyga in i skolbibliotekets innersta hörn där den där bästa fotöljen står och dra benen näranära och sen täcka dem med koftan. Sen med glittrande ögon öppna porten till en värld där jag slipper vara bara en miserabel mugglare. Magiskt. 
 
Tidigare i veckan skrev hela klassen haikudikter och dagen efter det var det filosofi och brownies. Trivs och vantrivs men jag får så himla ont i magen varje gång jag tänker på en skepnad av skönhet så vänlig, så andlös och komlicerad som svävar så nära men precis utom räckhåll. Egentligen är det mil mellan oss, mil på mil på ekande mil. Mina knän brinner.
 
 
bilder från tumblr
 

Under the iron bridge we kissed. Does the body rule the mind or does the mind rule the body?

Vad som helst utom verkligheten, älskling slut ögonen. Vad som helst utom mardrömmarna. Öppna ögonen igen.
 
Skriver ner alla tillfällen jag gjort saker för första gången: första gången jag träffade den personen, första gången jag gjorde det där, första gången vi åkte dit, första gången jag lyssnade på detta bandet osvosv. Det är otroligt uppmuntrande för världen är full av saker man kan göra för första gången. Man måste bara våga ge sig ut och upptäcka. Utanför the comfort zone. En obehaglig men ack så nödvändig stimulans.
 
Cozy sweaters makes life worth living, hösten är på ingång, jag eldar värmeljus och dricker aldrig samma te två dagar i rad bara river, river, river mig fram. River murar, rötter, känslor. Rivs av kvistar, stenar, dimma. Demoleras. Försöker ta mig till den bättre halvan av mig själv, jag vet ju att hon finns.
 
Kan inte komma ifrån denna remix, siiick.

Och så blinkar det till, gröna, röda, gula ljus

 
 
 
Skiftningar i ljus och färg. En paradox som kallas livet. A/W spellistor. Vi är på väg mot mörkare tider och allt jag ser känns som deja vu men med en kryptisk twist. Som en mardröm, med is i magen och allt. Men jag är bara tyst, till och med flörtig, har en fling med mitt förflutna och med framtiden. De kommer inte överens.

Vi fryser tillsammans, två benrangel skallrar i takt

Jag har försökt skriva låttexter många gånger. Sitter uppe hela natten som en liten uggla och dricker kaffe ur den röda koppen med ränder på, och tycker att: nu, nu låter det himla bra här, nu lyckades jag minsann nagla fast känslan på pappret, och nu ska jag be någon skriva musik till, och så kan jag också få sjunga ut all min själs galla, och shit vad bra det känns att vara påväg någonstans och äntligen få använda den där ångesten konstruktivt.
Men sen läser jag texten dagen därpå och vill bara spy upp nattkaffet och smeta ut det över pappret tills orden suddas bort och aldrig mer kan läsas av någon. För det låter så himla krystat. Och ihopklistrat. Och det blir liksom aldrig riktigt.. jag. Det stämmer inte in på min sjukt oklara och skeva bild av mig själv, jag kan liksom inte spegla någonting för det rör sig hela tiden på insidan, och i mitt huvud sitter ständigt den där skylten där det står: "renovering pågår" uppe och det är klart att det blir himla förvirrat då. Och töntigt. 
Sen så sitter man där på en busshållplats klockan 19.47 en fredagkväll, på väg hem från en dag som viskar om ambivalens och själsligt illamående och tystnad. Och alla människor man vill älska är så himla fula just då, på grund av att man själv är så ful och tråkig och rädd. Alla bara stör. Man vill vara ensam. Och sen slumpas den där låten fram. Daugther - Still
 
Two feet standing on a principle 
two hands longing for each other's warmth 
cold smoke seeping out of colder throats
darkness falling, leaves nowhere to go.
 

Och jag känner mig förstådd. Fyra banala rader.. och jag känner igen mig själv. Den Louise som Louise själv inte kan beskriva, kan någon annan främling med kort brunt hår och sprucken röst plötsligt beskriva. Det är vad jag känner, vad jag behöver. Jag vill ju bara ha den där närheten hon sjunger om. Jag längtar. Vi står där och vill älska varandra men det är för mycket integritet ivägen. Nej nu stämmer det inte, integritet är en bra grej, det jag känner är rädsla. Ren och skär rädlsa. Tjugofyra timmar om dygnet går jag omkring och är rädd och allt jag vill är att någon annans benrangel ska skallra i samma takt som mitt men jag vågar inte avslöja för någon hur himla mycket jag behöver den.. den där närheten.
Jag tycker oftast inte om fysisk kontakt. Jag har lite Aspergers-tendenser som flyter omkring och skapar rysningar när folk kommer för nära. Men den där psykiska närheten, det där samförståndet, det skulle jag verkligen inte tacka nej till. Men jag vill inte bli avvisad. Och jag vill inte behöva någon. Och jag tycker att alla verkar så himla odjupa ibland, fast jag vet att det inte är så. Och jag är rädd, rädd att ni, alla ni människor som omger mig inte ska förstå. Jag är rädd att ni ska tycka jag är töntig. Eller desperat. Jag är rädd att ni ska se hur jag egentligen ser ut. Så jag gömmer mig, och lurar mig själv att jag inte tycker om er. Jag tycker inte om någon, minst av allt mig själv.
Och det jag mest av allt är rädd för, det är att alla i hela världen är lika rädda som jag. För vem ska då ta första steget? Vem ska våga? Vem ska tvinga mig att våga? Vem ska initiera kontakten? Kommer jag någonsin möta någon som inte är rädd för att ta chansen jag aldrig klarar av att ta? Är vi alla ensamma? Eller kan vi binda band kring varandras hjärtan och leva näranära, i symbios? Jag vill det. Jag vill det så himla gärna att jag inte klarar av att ta reda på om det går. För tänk om det inte gör det.
 
Såhär vill jag ha det: Kent - Varje gång du möter min blick
 

För första gången på nära håll
stod vi som frusna mot varandra
Och mina händer rörde aldrig din hud
men jag vet att du kände

 

Som en elektrisk chock genom skelettet
Lätta fingrar genom tyget på de kläder du valde
för någon annans skull

 

Och varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod

 

Varje gång du möter min blick
går en störning genom ljuset
Varje gång du möter min blick
så vet jag vem jag är

 

 

Tidigare inlägg