hej

saknar att ha någonstans att ge utlopp för mina tankar och känslor klaga
ryggvärk, vill bara riva loss skiten och begrava den långt nere i marken där jag slipper höra den längre, alla ljud och signaler min kropp gör får mig att må illa. tycker inte om att tänka på att rinner blod under min hud
sömnlös och sjuk. orolig. stressad. ledsen. ensam.
sommarlov wie
orkar inte ens
-kolla på friends
-spela tv-spel
-gå ut
fryser
svettas
känner mig tung, som ett åskmoln

That's the thing about pain. It demands to be felt.

De där dagarna när omvärlden är silvergrå och klockan tickar så långsamt att man bara vill gråta. De där dagarna när tiden går för fort fast man bara är rastlös och hatisk. Man känner sig mindre ensam med tumblr och youtube och spotify och te men man kommer inte riktigt runt den där känslan av att: vad gör jag här i deprimerade sverige när jag kunde dansa runt i världen, roadtrippa, lifta, tågluffa, tunnelbana mig fram med bara en ryggsäck med allt det viktigaste? Jag klarar mig utan skolpress och tusentals plagg att välja mellan. Bara jag och världen. Så vill jag ha det. Och om jag ska gömma mig någonstans ska det vara i en takvåning överfylld med gröna växter och ljusslingor och en madrass på golvet. 
Jag vet att jag alltid bara matar er med samma drömmar. Drömmar om att leva någon annanstans. Jag är en romantiker, kan inte göra något åt saken. Det är dessa drömmar som håller mig vid liv.

"I’m almost never serious, and I’m always too serious. Too deep, too shallow. Too sensitive, too cold hearted. I’m like a collection of paradoxes."Ferdinand von Schrubentaufft
 

Where is my mind?

Haha nu har man inte så himla perfekta betyg längre, nu när man ligger så mycket efter att inte ens ett helt tiodagarslov räcker för att ta igen. Har jobbat som ett djur och inte kommit någon vart i de tusen högar med saker som måste göras.
Okej jag har inte pluggat varenda dag, men nästan. De dagar jag inte suttit hemma äcklig och deprimerad har jag myst med Johanna och HD på skoltak och varit och shoppat med mina fina föräldrar.
Köpt världens finaste vårjacka, trott att jag var söt, trott att jag var smal, trott att jag var tjock, tagit promenader och fått skavsår, varit osynlig och arg och helt hopplös och bortom räddning. Tappar orden. Bryr mig inte om vem som vet. Vill ju bara skrika.
Våren räddar mig inte. Ljuset gör mig dock lite lättare och jag hittar mig själv i färgen lila, den beskriver allt, alla. 
Vill väl mest bara få lite ordning i allt kaoskaoskaoskaos
Pixies, The Swell Season, My Mad Fat Diary, The Kills, It's Kind Of A Funny Story, Final Fantasy, Ben Cooper och jordnötssmör. Fina saker. 
 
JAG VET INTE VEM JAG ÄR, VET BARA DETHÄR: KENT. ldksfspodihgropsurfh bshxjcnbvdlucjkvbnövcox jzouhxdbnhxföokbn ckj nxui jkhdnx giobjdxhöjkbvkcxk bihbnivcjbk m
 
 

Jag kommer ingenstans ifrån, jag passar inte in i deras hierarki

Har tydligen gått och blivit en sådan man inte kan räkna med. 
 
Number one dream: Hoppa av skolan, åka in till stan varje morgon ändå och spendera dagarna på fik och i biblioteket. Ritandes, läsandes och skrivandes såklart. Har fått en så himla fet nykärlek/supercrush på litteratur till den grad att det är min enda motivation att gå upp på morgonen. Självklart skulle jag föredra om min dröm utspelade sig i någon av följande städer: Köpenhamn, Amsterdam eller Berlin. Intagandet och skapandet av litteraturen skulle då även äga rum på tunnelbanor. Klyshigt Louise, så himla klyshigt.
 
Har knappt lyssnat på Håkans nya fast den är så fin, varför skulle jag när vårkänslor bara gör ont.

You grow like tornado, you grow from the inside. Destroy everything through, destroy from the inside.

Dålig uppdatering pga inga läsare. Eller antalet har sjunkit mäkta mycket iaf. Känns ju värt då. Kanske känns det tryggare, det kanske är nu jag tömmer allt här, visar upp alla sidor och kör värsta nakenshock på min själ. Eller? Nä, men jag vet inte riktigt vad jag vill med den här bloggen längre, den brukade ge mig någonting men jag vet inte längre. Den känns som något jag var. Jag vet inte om jag är blogglouise längre. Jag fotar inte längre. Jag skriver knappt längre, bara krafsar ner några av livets små ljusskiftningar i favoritanteckningsboken. Jag vet inte vad jag tycker om, jag vet inte om jag ens orkar något längre. Jag vet inte vad som är jag och jag vet verkligen inte om jag kan fortsätta driva den här bloggen.
 
Jag vet bara att jag vill framåt. Långsamt och lagom mycket i taget, vill bli den bästa versionen av mig själv. Och jag önskar jag kunde ta med er på den resan för det skulle kännas så himla mycket bättre att inte vara ensam, men jag tror inte att jag vågar.
Lyssnar mest på the xx och sir sly därför att det är så jag känner mig, avskalad och sårbar. Kolla upp sir sly, mycket fint.

Listen to the sound of the earth turning

Tunt och vitt, snart, snart. Identifierar mig med Pär Lagerkvists karaktär Anders så mycket att rösten blir trögflytande och instabil när jag läser orden högt för mig själv. Hjärtat mitt blir alldeles blekt av blodbrist.
 
Min piercing gör avtryck i alla mina lypsyl. Jag samlar på lägenheter och tatueringar och konstutställningar.
Mina knän har pajat, de är alldeles svaga, kan en människa ens rymma såhär många fel?
 
Joy Divison, BMTH och Kent. Det finns inget bättre i denna värld.
Blöder näsblod och har sista-dagen-på-lovet-panik.
 
 

Det tar ett år att minnas ett år och de patetiska sår jag får när du går

Insomnia. Ritar ansikten på människor jag önskar jag kände. Sitter på golvet och försöker skapa de perfekta ögonbrynen. Tänker på att min Rocky ska flytta till Stockholm imorgon, gråter. Läser färdlektyr. Drömmer om mjuka ben i lila platåskor. Försöker kontakta den framtida Louise för lite råd och förklaring men hittar ingen bra mottagning. Hoppas på att hon kan berätta att allt ordnar sig.

Jag kommer älska mitt liv snart, jag ser det på dig när du kysser mig och säger att du kunde vara min

Känner mig förvirrad till den grad att jag ställer töntiga tonårsfrågor som: vem är jag? vad håller jag på med? vad går livet ut på? högt i luften när jag är ute på promenad i blå timmen. Hm. Jag känner mig som en val. Eller möjligtvis en valross. Dessutom går jag runt med flytväst och är svinrädd för att flyga. 
 
Jag har hittat nya människor nu. Människor som känns som "mina". Människor som har insidor som matchar min insida och jag går bara runt och är sådär nykär i mina människor som inte ens är mina än för jag vågar inte fråga om de vill gå ut och ta en kaffe efter skolan. Jag har typ en crush på alla fina människor omkring mig så jag går bara runt och är äckligt nervös hela tiden och "tjenispenis-louise" tar över och jag börjar bara prata massa tom skit och jag bara ser i deras ögon hur de liksom tappar instresset. Eller så blir jag sådär stängd och irriterad och gömmer mig hos de enkla människorna som jag egentligen inte har något gemensamt med. Det blir bara en himla massa prat om fekke och pengar. Jag är så trött. Och pressen blir liksom lite för stor när man förväntar sig underverk och trygghet och mys i en stadslägenhet hos flickan med ögonen. Men jag vill så gärna bli en del av det där. Det känns som jag, det liksom får mig att ticka lite mer i normal takt. Jag har ingenting att förlora och ändå så känns det helt himla omöjligt att ens ta ett steg närmare stjärnhimlen och miljonpixelglitter. Nöjer mig med rosblad i sängen och långa mornar med hjärtegåvan full av poesi och skimmer. Så himla ensamt bara.
 
Strosar runt i second hand-butiker och hittar tajta, lila klockor. Spelar på mitt ps3 och får liggsår av sömnbristen. Läser listor, sväljer blått ljus, känner mig helt frånvarande men på något sjukt sätt i kontroll. Jag tror att jag äntligen kan se alla kejsare stå nakna. 
 

Place the ash on their foreheads, an impression to embed

klick.
Lyssnar på ljudböcker och på Kingdom Hearts-theme. Längtar efter vårförälskelse och doften av soltorkad asfalt. Ligger efter i skolan mer än jag gjort i hela mitt liv men tycker ändå att min linje är ganska lugn och lagom flummig. Glömmer att svara på mejl, sitter hela dagar bredvid solskensfönster och skriver listor. Fyller anteckningsböckerna med personer, minnen och citat. Jag behöver dig nu. Jag måste få låna dina vingar.

Memories of a dream

 
 
 
bilder: tumblr
musik: james blake
lyssna, höj, lyssna, blunda, höj, lyssna, försvinn, dröm, vakna, lyssna

You can't choose what stays and what fades away

Eh, vet inte ens om folk läser längre. Jag vet att ni tittar in då och då men ni är så himla tysta.
 
Jag cravear allt just nu. Mat, människor, upplevelser. Men jag orkar inte göra någonting. Sitter mest i min säng och stirrar. 
 
Och jag är så himla lack på en del människor att jag bara vill gräva ner mig i en grop så djup att hettan från jordens magmakärna får mig att smälta och jag slipper möta denna idioti igen. 

Dagen har varit grå. Får ingenting gjort av de tusentals saker jag måste göra. Trött på att frysa om fingrarna. Trött på att räkna kalorier. Trött på att åka till och från skolan i grådaskslaskplaskfnask-väder. Trött på att inte ens ha råd med 2nd hand. Trött på att vara enzam. Nu ska jag kolla på VICTORIOUS för då blir man GLAD.
 
 
En gulleh gif från jullåveh.

Outside world

Jag går av nu, på mitten. Knak-knak.


Mardrömmar

Svaret till allt: jag vet inte. 
Andas in, andas ut, andas i en fyrkant. Fyra sekunder per sida. Fyra centimeter. Åt vilket håll? Framåt, bakåt eller rakt ner i avgrunden? 
Luften är full av ambivalens och för tung att dra in. Blockerade luftvägar, skakande revben, värkande mellangärde, skälvande inandning. Det sticker och svider och bränner och rivs och alla de där orden och all den där hopplösheten bara äter upp mig inifrån. 
För i slutändan är man alltid ensam. I slutändan finns det ingen där som kan hjälpa till att vara mig. Ingen som helt kan förstå eller helt kan stå vid min sida. Ingen kan rädda mig från mig själv.
Någon måste jag ju skylla på så varför inte bara ta den som är enklast att klanka ner på? Enklast att hata? 
Ser in i hennes ögon och letar efter svaren, försöker hitta darrande ljus. 
Hon är stum. 
Tusentals tunnlar ryms inom henne men ingen leder någonvart, bara runt i cirklar och snart kommer hela systemet vara fyllt med det där giftet de kallar ångest. Allting havererar. 
Sömntabletter lockar fram mardrömmar.
Sömnbrist gör mardrömmarna verkliga. 
Ingen väg ut.
"Ingen lämnas kvar", vilken bullshit. Jag är där jag var för fem år sedan medan de jag en gång trodde var mina att älska springer längre och längre bort från dimman. 
Jag försöker följa efter och fly från den jag med, men upptäcker förfärat att den kommer från mig själv. 
Ingen väg ut.
Det finns inget sätt att fly när man själv är mörkret.
Jag är rädd.

Det kallas chocktillstånd när orden bränns inpå bara skinnet

Världen är fylld. Gnistor falnar. Inspirationskapslar krymper. Inget nytt, inget ljust. Världen är urvattnad. Urtvättad som en gammal t-shirt. Sladdrig. Trött. Överhettad. Världen är tät som en djungel, omöjlig att ta sig fram genom. Luften pumpas bort till ett annat universum, andra lungor. Jag kan inte andas. 

I'm talking loud, not saying much

Framåt. Don't give up.
Jag är så trött på att vara mig. Vill slå hål på det bleka ansiktet på andra sidan spegeln.
Ghost. Lättpåverkad och osäker. #tryggutangarderob, nej inte riktigt. Helt lost när det kommer till vad jag tycker om och vad som är typiskt mig. 
Framåt. I gave up. Det är jag som ligger begravd under asfalten, under broarna jag bränt.

The Fox In The Snow - Belle & Sebastian

Snöfall. Världen har gått från att vara gråskalig till att vara skimrande vit. Ljus. Och vet ni vad det bästa är? Tystnaden. Om man går ut bland de nedtyngda träden upptäcker man hur ljudisolerande snön är. Atmosfären är liksom dämpad, mjuk. Allting är bara helt stilla. Fast jag inbillar mig att jag hör små porlande klinganden. Som klockor. Eller älvor.

//

tumblr, obviously

Boyz

Exakt ett år sen. Jag saknar er. 

Sjung en sång utan ord om ljusa nätter, sjung för mig igen, du lät som snöfall

Kent sa det bäst. Kent säger det alltid bäst. Det finns inte nog med ord på det här språket. Finns inte tillräckligt med uttryck, inget som speglar vad jag ser, känner, tänker. Det finns inga ord bra nog att förklara.

//

Deserterar. Existerar. Inget mer.
I natt drömde jag att allting var som förut.

Tidigare inlägg Nyare inlägg