Scream against the wind, wall, sky

 
Lägg er inte i! är min favoritägodel pga Jesper Waldersten och Kentmedlemmarna är mina favoritpersoner och alla mina böcker och bilder av, om, på Yoko Ono gör mig varm inombords och mitt rum är en plats där jag oftast är andligt fridfull och jag kan knappt vänta tills vårsolens strålar ramlar in så att jag kan sitta på golvet och äta frukt dricka te andas blunda. Och sen vakna av regnet som hörs genom mitt öppna fönster en lördagsmorgon och stirra på gamla foton från en annan värld en annan tid. Rita fula gubbar, kramas av ribbade tröjor, drömma om en person med en cigg i en stad långt bort men ändå nära, i tid i avstånd i tillgänglighet. Not in love är allt jag kan säga när jag tänker på dig men alla vet ju att det är precis tvärt om.

All monsters are human

Syster.

Water me

Karamellfärg och vatten och en kamera och alldeles för mycket tid.
 

jag vet inte

 
En viskning. Vi ses igen någon gång. Vi ses ju. Någon gång.
Jag tror inte det men kanske kanske kanske. För vi skickar ju ibland sms om det vi tycker är fint och även fast det är svart i våra sinnen så skimrar vår omgivning i silverfärger. Jag vill bara ha dig sa jag och kanske ville jag det för mycket. Rädsla är den starkaste av alla känslor. I alla fall för mig. Det borde inte vara så. Den borde inte få vinna. Men jag låter den, om och om igen.
Jag är förstöraren. Jag lämnas med uppgiften att hugga medan du får privilegiet att skadas, att gråta, att förbanna. Jag är bödeln. Det är inte synd om mig.
Mina fingrar målar ditt ansikte på väggar av vågor som inte hörs. Du slog mig. Slog mig ur balans. Tills halsen drog ihop sig och rök skummade upp bakom mina ögon. Förblindad. I min mun är allt järn och blod.
Jag slaktade dig omtänksamt. Försiktigt. Jag skar i din nervositet, klippte ut stjärnor av kärlek som jag inte förtjänat.
Nyanser. Finns det två av mig? Eller tusen?
Jag kan inte blåsa askan från mina axlar. Tänk om vi alla har fel? Jag slipper väl brinna? Eller? Låt mig slippa brinna. 
 

It's the sparkle you become when you conquer anxiety

Hittade lite bilder från i somras när jag var uppe i norr med P&F. Det var så mysigt, längtar tillbaka lite. Sällskapet. Stugan. Tystnaden.

Det är över nu och jag som aldrig gillat nostalgi, jag gråter nu, så släck mitt ljus

En sommarkväll på Johannas balkong. Saknar att fota med en bra kamera, men orkar inte bära runt på den jag äger nu. Kanske är det värt att investera i en liten och behändig kamera som ändå lyckas fånga ögonblicken i någorlunda bra kvalité? 
En sak är säker och det är att jag saknar förut. Jag vet inte exakt vilken tid eller vad det är med det förflutna som jag blivit så fäst vid men jag har alltid haft så svårt att se ögonblick segla förbi och veta att jag aldrig mer kommer att få uppleva dem. 
Saknar Emma också. Vår barndom är en Kentlåt och hon är min Mikael. Min himmelska drog.

Under the iron bridge we kissed. Does the body rule the mind or does the mind rule the body?

Vad som helst utom verkligheten, älskling slut ögonen. Vad som helst utom mardrömmarna. Öppna ögonen igen.
 
Skriver ner alla tillfällen jag gjort saker för första gången: första gången jag träffade den personen, första gången jag gjorde det där, första gången vi åkte dit, första gången jag lyssnade på detta bandet osvosv. Det är otroligt uppmuntrande för världen är full av saker man kan göra för första gången. Man måste bara våga ge sig ut och upptäcka. Utanför the comfort zone. En obehaglig men ack så nödvändig stimulans.
 
Cozy sweaters makes life worth living, hösten är på ingång, jag eldar värmeljus och dricker aldrig samma te två dagar i rad bara river, river, river mig fram. River murar, rötter, känslor. Rivs av kvistar, stenar, dimma. Demoleras. Försöker ta mig till den bättre halvan av mig själv, jag vet ju att hon finns.
 
Kan inte komma ifrån denna remix, siiick.

Och så blinkar det till, gröna, röda, gula ljus

 
 
 
Skiftningar i ljus och färg. En paradox som kallas livet. A/W spellistor. Vi är på väg mot mörkare tider och allt jag ser känns som deja vu men med en kryptisk twist. Som en mardröm, med is i magen och allt. Men jag är bara tyst, till och med flörtig, har en fling med mitt förflutna och med framtiden. De kommer inte överens.

Jag kommer ingenstans ifrån, jag passar inte in i deras hierarki

Har tydligen gått och blivit en sådan man inte kan räkna med. 
 
Number one dream: Hoppa av skolan, åka in till stan varje morgon ändå och spendera dagarna på fik och i biblioteket. Ritandes, läsandes och skrivandes såklart. Har fått en så himla fet nykärlek/supercrush på litteratur till den grad att det är min enda motivation att gå upp på morgonen. Självklart skulle jag föredra om min dröm utspelade sig i någon av följande städer: Köpenhamn, Amsterdam eller Berlin. Intagandet och skapandet av litteraturen skulle då även äga rum på tunnelbanor. Klyshigt Louise, så himla klyshigt.
 
Har knappt lyssnat på Håkans nya fast den är så fin, varför skulle jag när vårkänslor bara gör ont.

A blindness that touches perfection but hurts just like anything else

Gå in på NIGHTCREEPERS för fler bilder.

Winterlude

Dimman och ljussättningen var så fin när vi kom hem att jag och Emma sprang ut och spontanfotade lite. Supervacker är hon.

New York - Part One

Utsikten från vårt hotellrumsfönster på femtonde våningen: en fin liten kyrka som vi sedan besökte. 
Jag och Emma var ganska så överlyckliga över att vara i det stora äpplet.
Första turen i staden, Emma var lite överväldigad. 
Heaven is a place on earth and the place is called Victoria's Secret.
Jag blev kär i alla slumområden och brandtrappor. Kändes som Berlin, fast husen var typ 20 våningar högre.
Den obligatoriska Starbucksbilden.
Supersvensk Emma med Kånken på ryggen.

Han var supersnygg omg och jag hann inte ens få fokus på kameran :(
I hotellobbyn
Hissarna var magiska.
Första frukosten.
Second breakfast samma morgon.
Om ni någonsin åker till New York, leta er till ett Europa Café. Känns kanske lite fel att besöka ett sådant café när man är i Amerika och kan äta doughnuts till frukost om man vill men det var så sjuuukt gott. Vi åt frukost där tre dagar i rad och de finns lite överallt i stan. 
Vi gick där längs en av avenyerna och såg plötsligt denna helt fruktansvärt fina slottliknande byggnad. Vi blev helt förtrollade när vi insåg att det var stadsbiblioteket. Jag vill att det ska vara mitt stadsbibliotek. Så jag ska nog flytta till New York.
Mer bilder kommer snart. 

Då stänger jag själen, klämmer ihjäl den, hittar en himmelsk drog

Har på mig batikbrallor och redigerar massor av New Yorkbilder. Ligger kvar i sängen tills klockan ett och sitter och tittar ut genom fönstret medan träden blir gråare och himlen mörkare.

Don't think that I'm pushing you away when you're the one that I've kept closest

-snyggsyster på bilden
Tycker ej om måndagar, tycker ej om onsdagar, tycker nog värst om torsdagar, tycker ej om fredagar. Tycker bara om tisdagar, men denna dagen var andlös, viskande, skrikande, slitande, dunk-dunkande och jag ville bara bort bort och varenda kväll vill jag bara bort bort. 
Läste ut svinalängorna och fick skavsår. Fick en kram från fel kille och låtsades att det var rätt. Frös om fnasiga fingrar och försökte döda huvudvärken med musik som dödar hjärtat. 

Tvåtusen olästa bokstäver, vägrar låta min hjärna tänka för då slutar jag sväva, då släcks den sista lampan

Jag och Johanna bråkar om vad vi ska ha för husdjur när vi flyttar ihop om typ två år. Jag vill ha en katt, hon är rädd att den ska äta upp hennes fågel. Vi är väldigt upprörda båda två.
 
Jag är kär i Lana Del Reys musikvideor, har redan lagt upp två här men ni borde också se Video Games och Bel Air, fantastico! 
 
Har glittriga naglar och undrar om det är för tidigt att lyssna på julmusik och kolla på julfilm. Kom fram till att det antagligen är det men jag tröstar mig med julemust och juleskum.
 
Och usch vad jag hatar att såra människor och usch vad jag hatar att jag alltid får tunghäfta när det verkligen gäller, säger dumma klyschiga saker och tänker mig inte för, borde nog bara hålla tyst. Min personlighet är för spretig. 
Follow the white rabbit. 

Sometimes I ignore you so I feel in control

I'm back raringar. Ber om ursäkt för färgerna i gifen, blir ju så när man inte kör i svartvitt, och om man skulle försöka jämna ut dem skulle gifen ta för stor plats. Peruken och spike-hårbandet är i alla fall köpta i New York tillsammans med massa andra fina grejor, jag är så nöjd så nöjd. Det bästa på hela resan var Grand Central Terminal och Barnes and Noble. I had a SWELL time!
Nu är jag direkt tillbaka i tråkiga verkligheten med skola och deadlines och sjukhusbesök och allt vad livet har att ge. Tog dock en dag ledigt för att känna mig lite mindre jetlaggad. 
Denna vecka är det Spirit Week i skolan vilket innebär att man varje dag ska klä ut sig efter ett tema. Jag var Pochahontas idag då temat var Disney. Imorgon är det valfritt och jag har suttit hela eftermiddagen och förberett. Ni får se sen ;)
Har inte ens hunnit börja rensa New York bilderna, men jag lovar att de kommer! Nån gång..
KRAM. 
 
Btw, om ni vill se bilder på mig och Johanna från Halloween när vi är utklädda till läskiga skelett, klicka här.

HAPPY HALLOWEEN

Nu drar jag till ett översvämmat New York. So long!

Från kvitter till tystnad

Har på mig polotröja och vet inte om det är snyggt eller fult, spelar roll jag fryser. Senare under dagen stryper den mig när jag kollar på bilder från nian och jag vill bara försvinna för saknaden är så stor och jag ångrar så mycket och önskar så mycket och nu vet jag inte vart jag är på väg. Och någonstans har jag väl alltid vetat att jag inte bara ville bort som jag hela tiden sa. Jag ville bara hitta en annan del av mig själv någon annanstans, men allt jag fann var att jag lämnat halva mig själv kvar. För när man går vidare lämnar man också något bakom sig och nu känns det så tomt. Som den där sommaren när allt gick från kvitter till tystnad. Jag ville nog mest bort från mig själv och den jag var, men man kommer aldrig hitta en väg ut ur sig själv och det finns ingen enkel väg framåt.
 
Förlåt för att min blogg är så emo. 

If I ruled the world every man would be as free as a bird, every voice would be a voice to be heard

En flicka med rådjursögon sjunger avklädda sånger av Mike Snow och Säkert och när hennes sköra röst fyller glasentrén så är jag säker på att fler än en tår rinner, faller, landar på stengolvet med ett alldeles tyst plask, som en säkerhetsnål på heltäckningsmatta. Människor står där förtrollade för vi känner magin, och om det så bara är i stämningen så är det i alla fall mer magi än vi alla känt i våra hjärtan på månader. Och allting bara försvinner för några sekunder.
 
 
Jag vill bo i ekonomikumparken för den är självlysnade som solen och ljuset som strålar från trädtopparna in genom det tre meter höga fönster bakom vilket jag sitter med huvud segt som häftmassa och fingrar kalla som en decembermorgon får hela mig att mjukna, vakna och känna mig lite lyckligare, för världen är nu lite vackrare. 
 
 
Bredvid mig på bussen sitter en kvinna och gråter, jag tror hennes värld precis gått sönder. Hon trycker sig förtvivlat mot den vibrerande glasrutan och bryr sig inte om vad vi andra tänker, jag tror inte ens hon märker att vi är där. Hennes hår är rufsigt och näsan röd och mellan snyftningarna kan man riktigt höra hennes hjärta slå panikslag.
 
 
Jag går förbi ett hus så likt Villa Villerkulla att jag tror mig ha klampat in i Astrid Lindgrens avlidna hjärna och där i fönstret på andra våningen sitter en flicka och läser. Hon har på sig en regnbågsrandig filt för att stänga ute den svepande oktobervinden. Bostadsområdet jag befinner mig i är ganska tomt på människor och uppenbarandet av denna lilla rödhåriga skepnad får mig att stanna upp, le med hela ansiktet och fyllas av värmen från hennes rena, klingande barnaskratt. Hon känns viktig. 
 
 
Hon väljer mitt favoritrum idag igen. Det där som inte känns så sterilt och grått som de andra. Härifrån ser jag grannarnas dödsdömda vinrankor och mannen i soffan som äter blekt bröd.

I just wanted to be perfect, to believe it's all been worth the fight

Johanna as Marina and the Diamonds.

Tidigare inlägg