Desperately seeking Susan

Desperately seeking Susan (1985)
 
Är väl cirka 107% done med med att vara förkyld/ha ögoninflammation. Har massor med tid och inspiration, men noll motivation, ork eller möjlighet att använda det till. Får inget utlopp för alla känslor och idéer. så. himla. frustrerande. 
 
Så istället kollar jag på filmer som denna och önskar jag var Madonna. Älskade filmen, man blir glad och sjukt taggad på livet av att se den. Vill mest springa runt som ett coolt kid i snygga outfits och vara vild. Har alltid varit så himla kär i Madonna aah, så nu laddar jag ner alla andra filmer som hon spelar i. Dessutom är Aidan Quinn med och han är ganska babe. Och den utspelar sig i New York. Need I say more?

Why'd you only call me when your high?

 

dä blir ingän äfterrätt from Louise Ekh on Vimeo.

En video på hur det brukar se ut när jag är med Emma. Hon sitter och är skön och jag är mest tyst eller sitter och skrattar åt hennes skämt. Okej jag pratar oftast mer, klippte bara bort alla delar där jag pratar för jag är så himla oskön och dryg och ja ni förstår. OCH hahaha min lugg är ju fantastisk, halvt uppsatt och mycket spretig. Se och lär hur man bär upp lugg på bästa sätt.

 

Ni är välkomna att inte titta om ni tycker 3,25 min är lite för mycket av det goda. Och jag tänker inte ens ursäkta den dåliga kvallen på ljud/bild, det är inspelat med webkamera, bättre blir det inte.


My baby shot me down

Bang Bang from Louise Ekh on Vimeo.

 

I år läser jag världens roligaste kurs som heter Film- och Tvkunskap. Vi lär oss att se på film som en konstform och inte bara som underhållning. Vi lär oss filmtermer och berättarteknik och kollar på massor av film som vi sen diskuterar/analyserar. Ni hör ju hur roligt det låter.

Det bästa hittills har ändå varit när vi själva fick skapa film. Den skulle vara runt en minut lång. Och såhär blev den.


Symbios

'Our lives are not our own. We are bound to others, past and present, and by each crime and every kindness, we birth our future.'
 
David Mitchell — Cloud Atlas
 
Detta citat, som lämnade mig försvarslös mot tårarna, stötte jag på när jag såg filmen Cloud Atlas. Har ännu inte läst boken men såg filmen nu ikväll och tyckte väldigt mycket om den även fast det var mycket jag inte förstod.
Vad jag fick ut av den? Insikt om att vi alla lever i symbios med varandra. Vi är bara en enda storslagen, oändlig, levande organism som varken styrs av tid eller rum utan av dess egna beståndsdelar. Alla människor i hela universum - oavsett om de har funnits förut, om de existerar just nu eller om de kommer att leva i framtiden - är sammanlänkade. Det är vackert. Vi är del av något större än jaget. Vi är individer lika mycket som vi är ett kollektiv. En värld, som utvecklas och formas av varelserna bosatta i den.  
Naturen andas in det vi andas ut och alla människor delar samma luft. Det får mig att tänka på en av de finaste människorna jag vet och något hon skrev:
 

AIR TALK

 

It’s sad that the air is the only thing we share.
No matter how close we get to each other,
there is always air between us.

 

It’s also nice that we share the air,
No matter how far apart we are
the air links us.

 

-Yoko Ono

 
Senare i filmen genomborras man av en annan fantastisk replik..
 
"My life amounts to no more than one drop in a limitless ocean. Yet what is any ocean, but a multitude of drops?"
 
..som jag tycker sammanfattar budskapet jag talat om med den enklaste av metaforer. 
Jag är tacksam för konsten. Jag är tacksam för film, poesi, bildkonst, litteratur och musik. Människor från alla tider och kulturer talar genom dessa verk. Det är ett kommunikationsmedel som hjälper mig att minnas vad som är viktigt och det hjälper mig att gå rätt livsväg. Konsten för mig är en kompass, oberoende av magnetism men helt beroende av naturen som i många fall är dess ursprung, dess center. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig lika välformulerat som de geniala konstnärer jag beundrar så innerligt. Då kunde ni kanske förstå vad jag menar och inte bara döma ut mig och denna text som klyschig. Jag hoppas ni förstår. 

Hur känner du nu? Känner du någonting?

 
 
Emma dokumenterade sitt sista sommarlov i en jättefin video och jag sitter här och gråter för att jag älskar mina vänner så himla mycket. 

HOLD

 

HOLD from Maceo Frost on Vimeo.

Alltså, varför så vackert?

Vill vara filmskapare. Bra jobb. Bra liv. Bra bara. ALLTSÅ VÄRLDEN, KONSTEN, AAH. 


//

 
 
går sönder.

When I'm alone, I like to pretend I'm in a movie

Haha åh, ja tack. Så himla bra

Just listen to the music of the traffic in the city, linger on the sidewalk where the neon signs are pretty

"Have you ever confused a dream with life or stolen something when you had the cash? Have you ever been blue or thought your train moving while sitting still? Maybe I was crazy, maybe it was the sixties, or maybe I was just a girl, interrupted."
 

Light

Death Note och Sailor Moon.
Har blivit så påverkad av mina animeälskande kompisar. Och det är bra. För anime är så himla kul.

The best of Breaking Dawn

Bästa delen med twilightfilmen var att jag blev kär i Garrett som jag sedan kom på också spelar i en av mina favoritserier. Jag tänkte inte på det först, men i bilen på väg hem så kopplade jag och min syster helt plötsligt när vi insåg att det var NED THE PIE MAKER i Pushing Daisies. Jag älskar honom och nu är jag ännu mer kär. Skådespelaren heter Lee Pace och är hothothot.
Och denne man. Mhm.
 
Filmen var bättre än förväntat. Faktiskt. Jag är nöjd, ett bra avslut. 

Continued silence

Igår var en bra dag med långkjol och showdans och bussfärd i mörkret. Efter skolan åkte jag och Johanna hem till hennes pappa i Stockholm. Där gosade vi ner oss i kuddar och täcken och hade ett fett twilightmaraton. Imorse gjorde vi scones och åt massor med frukt. Myshelg. Nu är jag hemma och allt jag har gjort idag är att lyssna på Imagine Dragons, målat mina naglar och druckit te. Perfekt lördag. Om ett tag ska jag åka in till stan för att gå på midnattsbio tillsammans med Johanna, Jonny och Isak. Gissa vilken film vi ska se?? Den sista twilightfilmen såklart. Sen kommer jag vara så himla trött på twilight att jag kommer spy så fort ämnet tas upp. 
OCH HERREGUD JAG GLÖMDE JU NÄSTAN SÄGA ATT JAG SKA GÅ PÅ MUSE DEN 6 DECEMBER !!! <333 (dör)

SHAJN BRAJT LAJK A DAJMOND

Emma sjunger en sång för er. PUSS

I always thought it was sad the way we act like strangers after all that we had

En liten video från New York. Vill tillbaka.

Sanningen är jag är som du

Tyckte detta videoklipp var lite kul. Kom på sen att låten bara heter "Flytta på dig". Jaja.

I'm on fire I feel it everywhere, nothing scares me anymore

Världens finaste musikvideor. Världens finaste kvinna.

Lonely hearts club

Lite slarvigt ihopklippt film från Båten. Bara för att.

I'm wasted, losing time. I'm a foolish, fragile spine. I want all that is not mine, I want him but we're not right.

Senaste tidens instagram.
Se filmen "Arthur". Den är underbar och gör en glad och jag kan fortfarande inte sluta garva åt vissa scener. Russell Brand is my hero. 
Och dagen var lika tung som jag förutspådde och solen smälte min hjärna och jag kvävdes lite, kände mig lite naken. Men mamma var ju där hela tiden och bjöd mig på kinderägg och blåbärspaj (ja, jag är en tröstätare) och kaffe och vänliga ord. Och ikväll ska vi se på svensk film och äta kyckling. 
B-Å-T-E-N i övermorgon. Wiiie.
Samhällsanalysen kallar på mig. Dö.
 
 
"And if you're in love, then you are the lucky one,
'Cause most of us are bitter over someone.
Setting fire to our insides for fun,
To distract our hearts from ever missing them.
But I'm forever missing him."

Youth - Daughter 

That's my way of the ninja


Mitt liv just nu. Naruto och Naruto igen även fast det bara är ett avsnitt i taget men jag har liksom hittat en rytm nu, man måste ju ha något att se fram emot när man är i skolan och anime-serier är precis lagom töntigt för att göra mig glad. Jag vill typ sticka hål i morgondagen med en dolk och se hur luften pyser ut och tar allt dåligt med sig. Jag vill inte uppleva den dagen. Det är så mycket obehagligt jag måste göra. Och det finns så mycket bakom mig att processera men jag orkar inte så jag kollar på Naruto. Och barnkistor är det sorgligaste jag vet och just nu känner jag att det inte finns någon i mitt liv som jag verkligen kan öppna upp till. Det är bara jag och min dagbok fast jag orkar inte skriva längre. Och livet är inte en tävling, så jag orkar inte ge 100% hela tiden men ibland verkar människor förvänta sig det och jag är bara såså trött. 
 
Nu ska jag och mamma äta pasta och kolla på Svenska Hollywoodfruar. När jag blir gammal kommer jag säga: jag spenderade min tonårstid framför skärmar och tv-program, jag har inga egna historier att berätta barn. Tyvärr.

Within two worlds

Ofattbart vackert, jag känner mig plötsligt så väldigt liten.

Tidigare inlägg