Scream against the wind, wall, sky

 
Lägg er inte i! är min favoritägodel pga Jesper Waldersten och Kentmedlemmarna är mina favoritpersoner och alla mina böcker och bilder av, om, på Yoko Ono gör mig varm inombords och mitt rum är en plats där jag oftast är andligt fridfull och jag kan knappt vänta tills vårsolens strålar ramlar in så att jag kan sitta på golvet och äta frukt dricka te andas blunda. Och sen vakna av regnet som hörs genom mitt öppna fönster en lördagsmorgon och stirra på gamla foton från en annan värld en annan tid. Rita fula gubbar, kramas av ribbade tröjor, drömma om en person med en cigg i en stad långt bort men ändå nära, i tid i avstånd i tillgänglighet. Not in love är allt jag kan säga när jag tänker på dig men alla vet ju att det är precis tvärt om.

How to rage: Get a balloon and a best friend. Go to a festival in a desert. Be 24.

 
It av Alexa Chung. Älskar den boken. Fick den av min syster i julklapp och bläddrar i den nästan varje dag för att man blir så himla glad, jag känner igen mig i typ allt hon skriver. Alla inspirationskällor hon berättar om kan jag relatera till, vi har samma favoritfilmer/personer/saker. Det är bara så mysigt att läsa hennes egna ord i talspråksstil, det känns som att hon sitter och pratar med en på ett slitet, rökigt café någonstans <3 Den är mitt i prick. Så tipstipstips

Älskling, vi är bara en tid som går

Lyssnar på Winnerbäcks senaste bland lakan och himmelsängar. Grönt ljus från fönstret regnar in över golvet. Här inne är det grått och mina böcker står och kramas och ber mig att snälla öppna dem. Den enda bok jag öppnar är en deckare, vilket är en överraskning, men den är så himla bra. Eldvittnet - Lars Kepler. Korta kapitel och blodig handling. Mystisk. Perfekt i höstkylan. Härnäst ska jag läsa Harry Potter igen, det är dags nu. Jag behöver en alternativ värld att krypa in i nu när mörkret kommer. Smyga in i skolbibliotekets innersta hörn där den där bästa fotöljen står och dra benen näranära och sen täcka dem med koftan. Sen med glittrande ögon öppna porten till en värld där jag slipper vara bara en miserabel mugglare. Magiskt. 
 
Tidigare i veckan skrev hela klassen haikudikter och dagen efter det var det filosofi och brownies. Trivs och vantrivs men jag får så himla ont i magen varje gång jag tänker på en skepnad av skönhet så vänlig, så andlös och komlicerad som svävar så nära men precis utom räckhåll. Egentligen är det mil mellan oss, mil på mil på ekande mil. Mina knän brinner.
 
 
bilder från tumblr
 

Listen to the sound of the earth turning

Tunt och vitt, snart, snart. Identifierar mig med Pär Lagerkvists karaktär Anders så mycket att rösten blir trögflytande och instabil när jag läser orden högt för mig själv. Hjärtat mitt blir alldeles blekt av blodbrist.
 
Min piercing gör avtryck i alla mina lypsyl. Jag samlar på lägenheter och tatueringar och konstutställningar.
Mina knän har pajat, de är alldeles svaga, kan en människa ens rymma såhär många fel?
 
Joy Divison, BMTH och Kent. Det finns inget bättre i denna värld.
Blöder näsblod och har sista-dagen-på-lovet-panik.
 
 

Färgerna på himlen är fel

"När jag gått och lagt mig blundar jag och fantiserar om att jag ligger i en körsbärsröd himmelssäng.
Det känns så verkligt att jag öppnar ögonen.
Sen blundar jag igen, och då låtsas jag att jag öppnar ögonen.
Jag blir så förvirrad."
 
"Idag är en sån där dag när Lovely inte är i skolan för att färgerna på himlen är fel. Jag ringer henne på rasterna mellan matten och svenskan, men hon svarar inte. Jag önskar verkligen att hon hade svarat, för jag kunde ha berättat om himlen i London."
 
"Vi lyssnar på Leonard Cohen. Det är en härlig gammal gubbe med mörk röst. Ida säger att Leonard Cohen är en legend. 'Lyssna på texten' säger Mikael till mig och jag tänker att det är bland det finaste man kan säga."

Tre citat ur boken Kapitulera Omedelbart Eller Dö av Sanne Näsling

Don't think that I'm pushing you away when you're the one that I've kept closest

-snyggsyster på bilden
Tycker ej om måndagar, tycker ej om onsdagar, tycker nog värst om torsdagar, tycker ej om fredagar. Tycker bara om tisdagar, men denna dagen var andlös, viskande, skrikande, slitande, dunk-dunkande och jag ville bara bort bort och varenda kväll vill jag bara bort bort. 
Läste ut svinalängorna och fick skavsår. Fick en kram från fel kille och låtsades att det var rätt. Frös om fnasiga fingrar och försökte döda huvudvärken med musik som dödar hjärtat. 

Come away little light come away to the darkness, to the ones appointed to see it through

Vi älskar iPhone-bilder på denna bloggen. Dessa är från helgen.
Läser om min favoritbok och plötsligt är allt okej för Pudge och Alaska och The Colonel och Takumi är alla desamma som de en gång var och deras ansikten som börjat blekna är nu tillbaka igen lika tydliga och verkliga som om de faktiskt hade suttit här bredvid mig i sängen och jag önskar att jag var där i Alabama med dem, sittandes i den trasiga soffan spelandes Decapitation och drickandes ambrosia, skrattandes och gråtandes på samma gång och jag bara orkar inte vara mig själv längre, önskar jag var henne. Straight and fast.

Something missing in your smile, something missing in your soul

I want to care, but I don't. I look at you and all I feel is tired. I walk through school and all I want to do is leave. I wake up in the morning and don't know why I'm here. I feel like I'm not real. - Elizabeth Scott, "Miracle"
 
Hey ya'll. Idag shoppade jag. Köpte ett unicorn-necklace. Behöver teatermörker och en tjock kofta som går att dra ner över händerna och kura ihop sig i. Men alla föreställningar börjar i slutet av september. Behöver bli hälsosam nu, for real. Såhär i efterhand vill jag bara spy på mina matvanor. Så äckliga är de. Behöver rödgula träd och en ny Någon. 

Johanna får mig att inse att "livet i en box" inte behöver vara så spektakulärt och vilt. Det kan vara bara spontant och om man lyckas bjuda på ett leende så känns allt så mycket bättre. För övrigt tror jag att jag ska börja kalla henne S här i bloggen för annars blandar ni nog ihop henne med alla andra Johannor i mitt liv. Ni vet säkert inte ens vilken jag pratar om nu. Sarker såklart. Jag visar er någon gång.

+++

“Does it break my heart, of course, every moment of every day, into more pieces than my heart was made of, I never thought of myself as quiet, much less silent, I never thought about things at all, everything changed, the distance that wedged itself between me and my happiness wasn't the world, it wasn't the bombs and burning buildings, it was me, my thinking, the cancer of never letting go, is ignorance bliss, I don't know, but it's so painful to think, and tell me, what did thinking ever do for me, to what great place did thinking ever bring me? I think and think and think, I've thought myself out of happiness one million times, but never once into it.”
Ur "Extremely Loud & Incredibly Close" av Jonathan Safran Foer.

Answer all the questions that I'm too afraid to ask

“We are the ones who take this thing called music and line it up with this thing called time. We are the ticking, we are the pulsing, we are underneath every part of this moment. And by making the moment our own, we are rendering it timeless. There is no audience. There are no instruments. There are only bodies and thoughts and murmurs and looks. It's the concert rush to end all concert rushes, because this is what matters. When the heart races, this is what it's racing towards.”
 
Ur "Nick And Norah's Infinite Playlist" av David Levithan och Rachel Cohn.

Sommarläsning

 

All one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinte

Fick denna i förskottsfödelsedagspresent av min syster. Har suktat efter den så himla länge nu. Såsåsåså glad, kvällen är räddad.

Write about love

“Trying to write about love is ultimately like trying to have a dictionary represent life. No matter how many words there are, there will never be enough.” 
― David Levithan, The lover's dictionary

En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån

"Det är konstigt, man kan börja sakna nästan vad som helst bara för att det slutar existera."
Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling

The sky becomes an ocean of blue, so vast and brilliant

"I'd seen a bear cub lift its face to the drenching spring rains. And the silver moon of winter, so high and blinding. I'd seen the crimson glory of a stand of sugar maples in autumn and the unspeakable stillness of a mountain lake at dawn. I'd seen them and loved them. But I'd also seen the dark of things. The starved carcasses of winter deer. The driving fury of a blizzard wind. And the gloom that broods under the pines always. Even on the brightest of days."

Ur "A Gathering Light" av Jennifer Donnelly

We are young and therefore we are invincible

When adults say, "Teenagers think they are invincible" with that sly stupid smile on their faces, they don't know how right they are. We need never be hopeless, because we can never be irreparably broken. We think that we are invincible because we are. We cannot be born, and we cannot die. Like all energy, we can only change shapes and sizes and manifestations. They forget that when they get old. They get scared of losing and falling. But that part of us greater than the sum of our parts cannot begin and cannot end, and so it cannot fail.

- John Green, Looking for Alaska



Längtan är regnbågens åttonde färg

Du vet hur det är, för det har jag redan berättat: Hon går där, går med sin pensel och sin pyts med Längtan, går för att måla regnbågen evighetshållbar, men den drar sig undan. Sådan är regnbågens natur, sådan är Längtans ordning. Hon har förstått hur det är, men inte stannar hon för den skull, inte kastar hon bort sin Längtan. Nej, över land och hav bär färden, varv på varv runt jorden.
Den hon längtar till, längtar lika starkt tillbaka. Det vet hon inte, men så är det, och det är mycket ovanligt, men ibland är det alltså ändå så. Regnbågen drar sig undan honom också, såklart, och han går på samma sätt som hon, förstås. Sådan är regnbågens natur, sådan är Längtans ordning.
Nu händer något med deras vandring på varsitt håll, något som så sällan händer att många tror att det är omöjligt. En dag råkar de hamna på sådana ställen att de har regnbågen precis emellan sig. Då kan den förstås inte längre dra sig undan den ena utan att komma den andra närmare. På så vis stannar den ändå, alldeles mot sin natur, och snart har de nått fram till varsitt fäste och kan äntligen börja måla regnbågen med sin Längtan.
Då visar det sig verkligen vara sant, det som de hittills bara har hört sagorna påstå, att det är Längtan som ger de andra färgerna deras lyster. Och det visar sig också vara sant att regnbågen blir stark av att målas med Längtan, så stark att den håller att kliva på.
Högre och högre målar de sig uppåt den alltmer lysande regnbågen. Sikten vidgas, snart kan de se längre än människor någonsin har lyckats med före dem. Utsikten gör dem allt ivrigare. Nu vill de mötas och berätta allt för varandra. Till slut är det bara det lilla av världen som gömmer sig bortom regnbågens krön som de inte kan se. Hon ser inte honom än, han ser inte henne. Inte än, men strax, ja nu, om hon inte hade huvudet böjt så djupt, ja nu, om han inte så uppmärksamt hade betraktat sin pensels dans.
Nu har de faktiskt mötts, nu målar de bredvid varandra, högst uppe på regnbågens krön. Men han tittar inte åt hennes håll och hon inte åt hans.
En blick, ett enda ögonkast mellan dem, skulle - som du nog förstår - ge upphov till ett ljussken så starkt att all världens människor skulle upptäcka dem däruppe i skyn och få vetskap om den väldiga Längtan som hade fört dem dit. Den risken vågade de inte ta.
Men all den kraft de förbrukade på att hålla blickarna från varandra, den gick tvärs emot Längtans ordning, den var rakt omvänd mot regnbågens natur. Så mycket tvärkraft, en sådan massa motordning, det kunde bara gå på tok det där att de fortsatte förbi, utan att låtsas om varandra. I en knall sprack allt de hade längtat och målat, brast brakande från fästen till krön. Över jorden regnade glittrande skärvor. De var i de vackraste färger, men skärvor var de, och då de träffade marken blev de skimmervatten en stund, våta glansfläckar sedan och till sist ingenting.

Ur "Medan regnbågen bleknar" av Peter Pohl