Nytt och ljust

Jag är vanligtvis väldigt sentimental av mig men för en gångs skull känns det bara bra med en nystart. Säger hejdå till denna blogg (som självklart kommer finnas kvar) och går vidare till en ny, nästan likadan. Vårstädning helt enkelt. Den nya bloggen behöver lite justeringar i designen men utöver det är den helt igång. Jag hoppas verkligen ni följer med mig dit för jag tycker så himla mycket om er.
 
http://louiseekh.blogg.se
http://louiseekh.blogg.se
http://louiseekh.blogg.se
http://louiseekh.blogg.se
http://louiseekh.blogg.se
http://louiseekh.blogg.se
http://louiseekh.blogg.se
http://louiseekh.blogg.se
http://louiseekh.blogg.se
http://louiseekh.blogg.se
 

Silence is your call

 
Skolan. Metal Sofia, Pegasenmöte med världens mysigaste, bibliotekstimmar, söta vänner
 
 
tjocka fingrar, slitna naglar, fina ringar
 
 
bra saker
 
 
Jag, Emma och Rebecka var på Evangelines barndop som var hur fint och kul som helst
 
 
Efteråt träffade vi Emelie på McDonalds och sen hängde vi med henne och lite andra människor hela kvällen, gosigosi
 
 
Alltså kan dom skynda med albumet jag avlider
 
 
1. Jesper Walderstens konstverk som uttrycker större delen av min och mammas relation 2. Teckning som Sofia ritade lite snabbt sådär under en enda lektion.......... sen fick jag den <3
 
 
Bästa under hela veckan var när Alissa ringde sin mamma och frågade (rätt så oseriöst och med låga förhoppningar) om hon kunde köpa pizza till henne. Marie sa ja och Alissa börjar skratta och sen börjar hon gråta och sen grät hon ett bra tag för att hon var så lycklig och det var bara ett så fint moment för alltså tårarna bara rann och hon fick en pizza awwwww
 
 
Idag var det friluftsdag i skolan så jag stannade hemma och kollade på Princess Mononoke istället + åt chokladgröt. Nu ska jag hem till Emelie tsm med Emma och ANgelina <3

I was alone, falling free, trying my best not to forget

Hejhejhej, här kommer ett inlägg med ganskajättemycket pose pga gjorde mig fin med hundöron och grejer men sen kom jag på att jag aldrig kommer våga gå med denna frisyr till skolan eller annat event. I donät dare 2 be different. Jo det gör jag men bara ibland och det slutar alltid med tårar på toan för att någon stirrade en halv sekund för länge. Why does the wörld h8 me undrar jag då och så lovar jag mig själv att aldrig gå ut ur huset igen. Så jag lägger ut det här istället där jag inte kan se om någon stirrar hehehehoho.
Har förövrigt såklart bara kopierat frisyren från diverse tumblr-hotties, jag är inget orginellt jag inte.
jag-är-förvirrad-och-ledsen-posen
Kom på att jag hade hundöron och hundhalsband samtidigt och kände att det var jätteroligt och blev jättelycklig.
Nu sitter jag spänt vid telefonen och väntar på att Emma ska ringa. Hon frågade om jag ville va,, jag sa ja och nu svarar hon inte på något försök till kontakt, inte ens mina röksignaler??!!#??! 
Så nu ska jag klä granen alldeles själlv för jag har ingen familj och inga vänner men jag har ju the spirit of christmas så det blir nog bli jättemysigt ändå.

//

 
alltså    FEEEEEEEEEEEEEEEELSSSSSSSS

Breathing makes no sense right now

När jag håller andan, dämpas känslorna.
Om jag slutar andas, försvinner de då?

Fjärde advent

Snööö. Äntligen lite julkänsla.

Pojken

Här är alltså min nobel-uppsats i svenska. Jag ska börja med att förklara lite. Som ni märker skriver jag här om samma person jag skrev om i detta inlägget. Där skrev jag om när jag lärde känna honom, min karaktär, min lilla pojke. Han var min idé som jag skulle bygga på sen men jag tog inte med mig något av materialet jag hade skrivit ner om honom när vi skulle skriva uppsatsen eftersom att man inte fick det. Så, jag ville bara säga det så att jag inte får spamkommentarer sen där alla säger att jag fuska. Pojken levde i mitt huvud och gör fortfarande, jag bara lät er lära känna honom lite först genom att publicera en kort beskrivning av honom. Detta stycke, som sagt, tog jag inte med mig när jag skulle skriva uppsatsen. Man kan aldrig vara nog tydlig när det kommer till sånthär så jag var tvungen att inleda med detta.

Ja, den är ju ganska lång så en del av er kommer nog läsa den i omgångar. Hur ni än gör hoppas jag att ni tycker om den. Den är skriven på 80 minuter och jag har inte ändrat något på den sen dess. Detta är originalet så ni får ursäkta om något är fel eller konstigt. Enjoy!




 

Pojken sitter vid en sjukhussäng. Rummet är vitt och rent. För rent. På sängen ligger mamma. Pojken sträcker fram sitt finger, följer fårorna i ansiktet, smeker de där skrattrynkorna han älskar så mycket. Mamma var gul en gång i tiden. Hon var glad och livfull, spred alltid kärlek och värme till alla som behövde. Ja mamma hade definitivt varit gul innan. Innan vad? Innan sjukdomen. Då bleknade hennes färg till något blaskigt och svagt. Nu är hon tunn och smal. Hennes huvud är kalt. Det är konstigt tycker pojken, hennes hår som brukade stå som en gloria kring hennes huvud är nu borta. Hon är en skugga av sitt gamla jag. Pojken kommer ihåg när sjuksystern berättade, han minns hennes exakta ansiktsuttryck och kan redogöra i detalj hur hon betonade orden. Han minns hennes svaga röst när hon sa det där ordet. Det där ordet som inte får nämnas, det som inte blir verkligt förrän det sägs med det där ansiktsuttrycket, med den rösten. Cancer, hade hon sagt. Cancer. Pojken hade fallit, fallit. Från och med den dagen hade allt fallit. Familjen som en gång var okej var nu så långt ifrån okej man kunde vara. Pojken tänker att mamma var klistret som kunde få alla pojkarna i familjen att hålla ihop. Hon var luften de alla behövde andas för att kunna hålla sams och må bra. Utan hennes luft i sina lungor kan inte pappa, brorsan eller pojken leva. Mamma behövs och nu försvinner hon mer och mer. Cancer, pojken står inte ut med att höra ordet.

Pojken kommer in genom dörren. Huset är mörkt och förfallet. Viskningar springer längs väggarna. Gamla minnen gömmer sig i varje hörn, har blivit till förbannelser och spöken. Inget är sig likt. Överallt ligger de där eländes ölburkarna. De är tecken på pappas smärta. Han står inte ut med att hans flicka inte längre är så gul som hon en gång var. Han dämpar förlusten med alkohol. Pojken går runt i huset. Han städar, plockar, tvättar, fixar och donar. Sedan gör han mat till sig själv och till pappa. Han dukar även till storebror och mamma, även fast han vet att de inte kommer att finnas där. Cancern gjorde storebror arg. Han bråkar med pappa och försvinner flera veckor i rad. Gömmer sig någonstans där allt inte gör lika ont. Pojken saknar sin familj. Därför låtsas han att allt är som vanligt. Mamma vilar sig bara lite, hon behöver komma bort. Pappa måste bara få glömma lite sen kommer han bli som vanligt igen. Storebror måste upptäcka världen och komma bort från småstadens gråa sken. Så pojken fortsätter bara som vanligt, hjälper mamma med hushållsarbetet hon inte längre kan göra själv. Men inget kommer bli som det en gång var. Mamma är en död kvinna och pojken har ett hål rakt genom hjärtat.

Pappa är röd. Röd av ilska, röd av smärta. Röd av allt som tynger. Röd som blod. Han slåss och skriker men pojken vet att det är för att han blöder där inne. Pojken måste bara hålla sig undan så går det bra. Storebror är grön. Grön av avundsjuka och längtan. Han vill bort och han säger bara gröna ord. Så pappa är röd och cancern gör honom till en alkoholist. Storebror är grön och cancern gör honom till en rymmare. Vad är då pojken? Han vet inte. Han är nog mest stum. Han har grävt djupt i hjärtmarken och gömt känslorna där. Ja Känslostum är hans förnamn. Han ser andras färger men själv har han inga. Han är grå och färglös. Ja, Färglös är hans mellannamn. Pappa och storebror skriker och härjar men pojken är mest tyst. Tystlåten är hans efternamn. Han är bara mörk och tom. Ett hål. Ett stumt hål.

Pojken gör inte så bra ifrån sig i skolan. Hans lärare klagar och klagar. Hon är iskallt blå och hennes ord försöker hela tiden frysa ner pojkens lilla taniga kropp men han är ju ett hål så hennes kyla blåser bara rakt igenom. Han hinner inte göra några läxor. Han måste ju hålla huset fint tills mamma kommer hem. Pojkens ögon är bruna och bottenlösa. De är döda rakt igenom, vägrar avslöja vart någonstans i hjärtmarken hans känslor ligger nedgrävda. Hans armar värker från hårt arbete och pappas slag men han är bra på det här nu. Bra på att inte visa färg. Grå passar honom, speglar hans inre. På kvällarna brukar han låtsas att mamma kysser honom godnatt och trycker hans hand för en stund. ”Låt mig inte falla mamma, försvinn inte”, brukar han viska ut i nattsvärtan, ut i det tomma, kala rummet.

Pojken går hem, sen till skolan, sen hem, sen till skolan. Allt är som ett enda långt dygn. Det är som att räkna får, fast han räknar dagar. Väntar, väntar. Väntar på att det gula skenet ska återvända till huset. Väntar på att mamma ska komma och klistra ihop familjen igen, laga allt trasigt. En dag när pojken går till skolan ser han en flicka. En flicka, men inte vilken flicka som helst. Hon lyser med den mest egendomliga färg pojken någonsin har sett. Hon är rosa, fast inte bara rosa. Hon lyser. Hennes rosa är självlysande, liksom glittrande. Påminner om mamma. Hon är rosa, rosa som hoppet, som drömmar och kärlek. Flickan pratar med pojken. Hon säger inget särskilt, bara lite ”jaha, och vad tycker du om det?” och ”jaså, jo det är sant” och ”nej men det tycker inte jag”. Pojken tycker om hennes enkla stadiga röst som får hans hjärta att bli lite mindre grått och hårt, får hans själs hål att förminskas lite, läka lite. Självklart blir det inte helt, inget kan ersätta det gula som borde lysa där, men rosa duger nästan. Flickan frågar inte så mycket. Hon bara är. Struntar i att pojken inte har någon färg, att han är stum och tystlåten. Struntar i att ögonens döda utstrålning skvallrar om ett trasigt inre och ett hem att skämmas för. Kanske vill hon inte tränga sig på, eller kanske är hon bara blind. Men flickan är inte som alla andra som inte ser alls. Hon ser med sitt rosa sken. Hon ser inte allt, men delvis så förstår hon. Hon får pojkens svarta tankefåglar att flyga iväg och hon rätar ut den där lilla orosrynkan mellan hans ögonbryn. Flickan är rosa och pojken är grå. Kanske kan hon färga av sig lite med det där skenet? Nej, pojken faller och färgen kan nog inte fastna i farten, det går ju inte att måla när pappret rör sig.

Pojken kommer hem igen. Han känner hur hans styrka börjar sina. Han känner hur känslorna bankar från insidan av hjärtat och vill komma ut. Väntan är för lång. Saknaden tar överhanden. ”Nej”, säger han till känslorna ”jag har kontrollen, mamma kommer snart, vänta lite”. De vill inte lyssna men likt en tyrann tvingar han dem med våld att hålla sig stilla. Han kastar sig mot golvet och vrider sig i kramper, känslorna är starka. Han skriker lite, som pappa och brorsan brukar göra, sedan blir han lugn. Han reser sig upp, städar, tvättar pappas kläder som luktar sprit och blödande smärta och lagar mat. När pappa kommer hem är han inte arg, knappt full. Han går in på sitt rum och pojken hör sedan hans snyftningar hela natten. Pappas smärta är nästan värre än hans ilska. Den ger pojken fullt sjå med att hålla sin egen smärta i styr. Till slut blir det tyst i rummet där nere, i hela huset, i pojkens huvud och hjärta. Han klarade den här dagen också. Dag 264 avklarad. ”Som att räkna får, bara vänta lite, snart är hon här.”

Flickan börjar mer och mer hacka upp den där stenhårda hjärtmarken. Pojken vill inte. Han blir arg på henne för att hon gör honom svag. Han hatar plötsligt hennes rosa sken. Han skriker åt henne att hon inte alls kan färga av sig om det är det hon tror. Han skriker att han är grå och att det är så det ska vara. ”Grått och rosa passar inte med varandra”, lägger han till. Egentligen vet han att det inte är sant. Grått och rosa är en ypperlig kombination av färger men flickans sken har skrämt honom. Tänk om han tappar kontrollen? Tänk om huset inte är fint när mamma kommer tillbaka? Tänk om, nej, han får inte låta tanken ta honom men det är inte lätt att hålla emot. Tänk om cancern vinner, tänk om det gula bleknar så mycket att det helt försvinner och inte går att tända igen? Nej, pojken måste hem där han kan finna kontrollen.

Det har hänt. Klistret har försvunnit för gott. Gult är inte längre mammas färg för mamma är död. Gult blev till svart. Till ingenting. Cancern. Döden. Den är svart. Svartare än den svartaste av nätter. Pojkens hjärta sprängs. Helt. Alla känslor spiller över och flyter ut över golvet.

Pojken går till skolan. Pappas tystlåtenhet skär sår i den tunna luften där hemma. Man kvävs. Brorsan finns nog inte alls längre, i pojkens liv i alla fall. Nu är inte bara pojken grå, hela hans liv är grått. Nej vänta. Skolgården är tom. Nästan. Ett rosa sken vaggar sakta fram till pojken, närmar sig steg för steg. Pojken faller nu, på riktigt. Tappar kontrollen helt. Flickan fångar honom. Och öppnar munnen:

”Du är inte grå Markus. Du är vit. Vit och vacker som snö. Men vet du en sak? Vit är egentligen en blandning av alla färger. Alla färger i regnbågen är dina. Du är full av färger och det är därför livet är så svårt för dig. Färger betyder sårbarhet och det är därför du gömt dem. Du är vit. Jag är rosa. Tillsammans blir vi ljusa och skinande. Du kan få lite av mitt sken och jag kan få lite av din regnbåge. Kan jag få din kärlek Markus? Kan jag få lite av ditt spektra av känslor? Du är en hjälte Markus. En vardagshjälte som gömt sig bakom en grå fasad så att ingen ska kunna se dig och hur full du är. Full av känslor och full av färger, full av liv och ord och kärlek. Du är inget hål. Du har bara blivit lite skjuten av livets pistol. Några småhål har du. Du är en regnbåge som ger hopp om bättre dagar. Kom så går vi Markus. Kom så går vi och lagar dina hål.”


Skriven av Louise Ekh


Bloggen fyller 1 år!

Idag var det exakt ett år sedan jag började blogga på denna bloggen. Tiden går så fort! Under den tiden har jag sammanlagt publicerat 552 (inklusive detta) inlägg. Högen med inlägg kommer nog fortsätta växa ett tag till. Grattis bloggen!

Designfix

Okej så vi behöver inte låtsas något mer. Julheadern var supertacky och ful. Ville bara skapa lite
julkänsla antar jag. Fail. I alla fall, nu har jag gjort en ny header, den är ganska lik den förra men
den är svart, större och jag har ändrat typsnittet på "louise ekh". Dessutom har jag gjort all annan
text på bloggen svart för att det ska passa med headern. Vad tycks?
Om ni inte ser, uppdatera sidan. Ska se ut som på bilden nedan. Kramar.

Julpynt

Fixade en liten julpimpad header. Som ni ser har jag lagt till en tomtemössa, ljusat upp och softat
till hela headern och lagt till snö i bokstäverna. Vad tycks?

The warmth rang true inside these bones

Idag kändes huvudet som en enda pulserande tumör. Gross, jag vet, men det var faktiskt inte vidare
trevligt heller, det kan jag lova. Jag hade något slags migrän-liknande skit och jag misstänker att
den hade sin grund i sömnbrist eftersom att min natt bara innehöll drygt två timmar sömn och natten
innan det cirka fyra. När jag vaknade sved magen och det kändes nästan som att jag hade varit med i
ett slagsmål dagen innan. Hela kroppen var omtöcknad och öm. Drog mig till skolan på grund av provet.
Såg allmänt skabb ut men tog mig igenom. Provet gick förvånansvärt bra och nu sitter jag och skriver
på en SO-uppsats där jag också har kommit in i något slags flow. Skönt det. Orkar inte mer
panikångest på grund av lite skolarbete.
Åt nyss en pizza och klockan åtta ska jag lägga ner plugget för att kolla på den senaste HP-filmen med
familjen. Perfekt avslutning på en ganska kraftuttömmande dag. Kram på er.

22.09

Jag älskar hösten. Jag vet att jag har sagt det tusen gånger förut men jag måste bara säga det igen: JAG ÄLSKAR HÖSTEN. Den här dagen var så sjukt bra, nästan bara på grund av vädret! Vart man än går prasslar fallna löv under fötterna och luften är sådär härligt frisk. Varje gång man tar ett andetag känns det som att hjärnan rensas från allt jobbigt och fylls med den där upplyftande klarheten. Nu är det dessutom alldeles lagom kallt. Jag älskar att gå på cykelvägar när gatlyktorna precis har tänts och det är sådär mörkt så att man nästan inte ser ansikterna på de som cyklar förbi. Julkänslor börjar smyga sig på men än så länge får de inte blomma ut. Snart är det adveeent.
Idag har det hänt mycket. Jag hinner inte berätta allt för nu måste jag fortsätta råplugga kemi. AAH. Helt plötsligt flyter blodet väldigt trögt i ådrorna och det dunkar lite i tinningarna. Åh. Ha en fin kväll! Kramar.

Seek the light, my knees are cold

Har på mig min långkjol för första gången ikväll. Åh vad jag älskar den! Men bara för att det inte
går att ta outfitbilder när det är mörkt så får ni nöja er med en sminkning/hår/smycken bild.. Jag
hoppas att denna kvällen blir bra för dagen har varit lite jobbig. See ya later.

AGHCIJDSNGNJFIOOAWEKAZDKSDILXVGAAAH!!

Blev precis faceraped under tiden jag var inloggad på facebook. Jag kunde se hur personen skrev
massa skit till människor i chatten men jag kunde inte gör något eftersom att han/hon klickade ner
chattfönstret så fort jag försökte skriva något. Så om någon undrar varför ni har fått typ värsta
aids-länken eller massa knäppa meddelanden så hoppas jag att ni förstår att det inte var jag. ÅH VAD
ARG JAG BLIR.
Nu ska jag sätta mig i ett hörn och tjura. Hejdå.

No way, Hosé


Okej, såhär ser skolarbetet ut fram till höstlovet, alltså vecka 41, 42 och 43:
*Fysikprov
*Kemiprov
*So-prov
*Engelska uppsats
*Svenska uppsats
*Läsa ut en 550 sidor lång bok som jag endast börjat lite på
*Skriva bokrecension på den boken
*Plus alla de vanliga läxorna som återkommer varje vecka
*Plus en massa småärenden som jag har inplanderade och som behöver göras
Det kanske inte låter jättemycket i era öron men jag har prestationsångest och tvångstankar om
att endast det bästa duger och enligt mig så har dygnet har alldeles för få timmar så jag säger som
Johanna alltid säger: No way, Hosé. Jag kan inte, pallar inte, orkar inte, kommer inte klara det om
jag inte börjar prioritera lite. Och i min prioriteringslista ligger tyvärr bloggen väldigt långt ner.
Den tar upp alldeles för mycket tid och gör alldeles för lite nytta för att jag ska kunna fortsätta som
jag brukar. Så vi säger såhär: Jag tar här med en bloggpaus fram tills stormvattnet lugnat sig lite
och livet stillat sig. Kan inte säga hur lång tid det kommer ta men jag måste göra såhär nu. I alla fall
fram till höstlovet. Sen får vi se. Kommer tillbaka i alla fall. Inom en snar framtid. Förhoppningsvis.
Kramkramkram på er. Vi hörs.

Because you're worth it

Det här är min kompis Johanna. Hon fyller år idag. Sexton hela år. Nu är vi inte lika gamla längre
du och jag.. Jag tänkte i alla fall bara säga att du är bäst i hela världen och att jag älskar dig så
mycket att mitt hjärta har svårt att slå nu när vi aldrig träffas längre. Och juste. Idag är det din
födelsedag så jag tycker du ska göra så som du gör på bilden ovan. Ät en Ben & Jerrys. You're worth
it. PUSS.
(förlåt för bilden)

Love you like a love song baby

Vad jag gör när jag är hemma och är sjuk men inte mår tillräckligt dåligt för att bara ligga
i sängen och dö.

Loneliness never truly leaves me alone

Jag har tillsammans med min pensel och lite färg gett mormors gamla bord nytt liv. För övrigt har jag
ont lite överallt och jag sov till tolv. Har legat myket i sängen, lyssnat på musik och fantiserat om
en annan värld. Om någon halvtimme kommer fina människor hit för att grilla. Måste ta på mig bättre
kläder. Kram.

00.21

Kommer inte blogga mer under denna veckan eftersom att jag är borta typ 24/7. Kommer bara hem för att sova några timmar då och då. Så vi syns om cirka en vecka. Kram kram.

When summer fades to silence, when winter's still a dream

Detta inlägg skrev min bästa vän Emma Rydh på sin blogg för nån dag sen. Jag kan inte säga något annat än AMEN!

"Det är 30 grader ute och klockan är halv sju! God, jag tror jag dör! Är det bara jag som hatar sommaren? Till en början är den helt okej.. men sen går det bara utför. Sommarlov? Kul ibland när man träffar kompisarna eller har film marathon. Annars? Nja, skulle inte tro det. Jag går bara hemma och ruttnar istället för att göra någoting. Kanske är därför.. Haha. Men ändå. 
Men snälla, o helgade höst, kom! Låt mig få köpa stickade koftor, jeans och boots. Och en skinnjacka. Låt 
mig få köpa sprillans nya skrivblock och pennor till skolan och ge mitt liv struktur igen! Hur mysig är inte hösten egentligen? Tända ljus.. Fallande löv.. En bra bok. Jo hösten är väldigt fin den."

Ord på mina tankar och känslor. Älska hösten, älska skolan <3 Geeky tjej jag vet men jag saknar rutiner, saknar mitt liv. Allt är så dött och segt. Tur att skolan snart är här. Någon som håller med?

Tidigare inlägg