Om att implodera

Hudfärgat flimmer som flagor i luften. De har rymt ifrån din torra hud. Jag drömde en gång om att rymma men stoppades av tanken på vågen, den som avgör om det blir paradis eller skärseld. Jag ifrågasätter numera allt det där. Det där jag lärde mig i min barndom och som ingraverats på insidan av min hud. Försöker skrubba bort det för det är så fel. Så fel.

 

 

De små chipen i smartphones ger mig ångest.

Symaskiner och flygplan ger mig ångest. Flygplatser. Gamlingdoft och vart den kommer ifrån. Vart kommer den ifrån? Dåtid, nutid, framtid. Tid. Tv-serier och trender och dålig nätverksanslutning. Internet.

Kläder ger mig ångest. Rovfåglar. Teater. Böcker och väggar och podcasts. Mat, studenten, kramar. Light-produkter, deodorant och demens. Människor och förväntan. Fack. Människors behov av att placera andra människor i fack för att veta hur de ska förhålla sig till dem. Förutfattade meningar. Stalkers och att stalka. Fullklottrade kalendrar och hets. Bilden jag aldrig tog. Chansen jag aldrig tog. Ljudet av en levande kropp. Blodet i mina ådror. Huvudvärk och fulla hårddiskar. Elektronik.

Listor ger mig ångest. Olevda liv och acceptans. Favoriter. Konst och förändring. Bussar. Separation. Humor. Balkongminnen.

 

 

 

JAG VILL. Jag längtar. Jag behöver. Men. Ingen vet. Ingen bryr sig. Det enda som inte ger mig ångest är du. Kanske borde det vara tvärt om.

 

 

Gråskalor regnar ner och landar på min systers jacka som sitter på min kropp för att min syster inte är här. Hon är inte här.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback