I'm fallin', might as well fall in

Jag vill att musik ska kännas och inte bara låta bra. Riktigt bra musik ska enligt mig kännas fysisk. I magen, som en puls. Eller i hjärtat som tunga, tryckande slag. Det ska göra lite ont, man ska pressas ut i mörkret, mista synen och istället bli medveten om alla de övriga sinnena. Det ska vara skuggigt, elektroniskt, rytmiskt och mörkt.
 
Det är den typen av musik som får mig att känna mig riktigt levande och lycklig. För mig ska det vara krypande, mystiskt, molande och frustrerat. Portishead, Kent, Burial, James Blake, Björk, Daughter osv. Det är som en drog, min kropp blir helt stel och det bara rusar upp och ner i benen och längs ryggraden och upp i huvudet. Det där ruset. Bästa känslan i världen.
 
Så nu bifogar jag den bästa lista ni någonsin kommer att finna. Lyssna på den ensam, med hög volym (gärna i bra hörlurar som inte släpper in något annat ljud, om du har några förstås). Eufori blandat med djup ångest skapas när det är natt/mörkt/skuggigt och ljudvågorna går genom hjärtat istället för genom öronen.
 
  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback