Maybe I know better than to read more than what's written

Ett urval av bilder från Köpenhamn, dag 2 och 3. I slutet av veckan kommer jag att lägga upp ett sammanfattande inlägg med fler och finare bilder på nightcreepers. Det stormar här så vi sitter mest inne och läser/pluggar men jag har the time of my life ändå. Mina syskon betyder allt för mig.

HOLD

 

HOLD from Maceo Frost on Vimeo.

Alltså, varför så vackert?

Vill vara filmskapare. Bra jobb. Bra liv. Bra bara. ALLTSÅ VÄRLDEN, KONSTEN, AAH. 


Köpenhamn

Har landat hos mina systrar och hälsat lite snabbt på staden. Hittills har vi hunnit med plugg, pizza, skratt och Gilmore Girls, resten av veckan kommer bli så mysig. Är redan kär i Köpenhamn.
 

Om att implodera

Hudfärgat flimmer som flagor i luften. De har rymt ifrån din torra hud. Jag drömde en gång om att rymma men stoppades av tanken på vågen, den som avgör om det blir paradis eller skärseld. Jag ifrågasätter numera allt det där. Det där jag lärde mig i min barndom och som ingraverats på insidan av min hud. Försöker skrubba bort det för det är så fel. Så fel.

 

 

De små chipen i smartphones ger mig ångest.

Symaskiner och flygplan ger mig ångest. Flygplatser. Gamlingdoft och vart den kommer ifrån. Vart kommer den ifrån? Dåtid, nutid, framtid. Tid. Tv-serier och trender och dålig nätverksanslutning. Internet.

Kläder ger mig ångest. Rovfåglar. Teater. Böcker och väggar och podcasts. Mat, studenten, kramar. Light-produkter, deodorant och demens. Människor och förväntan. Fack. Människors behov av att placera andra människor i fack för att veta hur de ska förhålla sig till dem. Förutfattade meningar. Stalkers och att stalka. Fullklottrade kalendrar och hets. Bilden jag aldrig tog. Chansen jag aldrig tog. Ljudet av en levande kropp. Blodet i mina ådror. Huvudvärk och fulla hårddiskar. Elektronik.

Listor ger mig ångest. Olevda liv och acceptans. Favoriter. Konst och förändring. Bussar. Separation. Humor. Balkongminnen.

 

 

 

JAG VILL. Jag längtar. Jag behöver. Men. Ingen vet. Ingen bryr sig. Det enda som inte ger mig ångest är du. Kanske borde det vara tvärt om.

 

 

Gråskalor regnar ner och landar på min systers jacka som sitter på min kropp för att min syster inte är här. Hon är inte här.

 


We met with a goodbye kiss

 
Angelina sa åt mig att lyssna på denna och tack för det för omg LANA <3
alltså hon är min drottning. Hur kan man få varenda ord att låta så himla avgörande även fast låten är ganska monoton och hela arret är typ jättesimpelt? Tonerna flyger ut ur hennes mun som små bubblor fyllda med färger och känslor och desperation. Och jag sitter här vid datorn och fångar dem och trycker dem mot mitt hjärta och det är lite obehagligt för att det är ledsamt men det är också fruktansvärt värmande. Tårkanalen är öppen och jag trycker på replay, RIV I MIG ÄNGEL.
 
 
Lägger till denna också för att vi kollar på The Great Gatsby på Filmkunskapen nu och jag sitter på helspänn och följer alla ord de säger, jag är "within and without". Och jag gråter och sen går jag ut ur klassrummet och vandrar genom halvtomma korridorer med denna version av "Young and Beautiful" i öronen, den är så episk, så omfamnande, man vill bara lägga sig ner och krypa ihop till en boll så att all ångest i magen försvinner. 

#lyfe

 
 
 
 
 

//

 
alltså    FEEEEEEEEEEEEEEEELSSSSSSSS

I'm fallin', might as well fall in

Jag vill att musik ska kännas och inte bara låta bra. Riktigt bra musik ska enligt mig kännas fysisk. I magen, som en puls. Eller i hjärtat som tunga, tryckande slag. Det ska göra lite ont, man ska pressas ut i mörkret, mista synen och istället bli medveten om alla de övriga sinnena. Det ska vara skuggigt, elektroniskt, rytmiskt och mörkt.
 
Det är den typen av musik som får mig att känna mig riktigt levande och lycklig. För mig ska det vara krypande, mystiskt, molande och frustrerat. Portishead, Kent, Burial, James Blake, Björk, Daughter osv. Det är som en drog, min kropp blir helt stel och det bara rusar upp och ner i benen och längs ryggraden och upp i huvudet. Det där ruset. Bästa känslan i världen.
 
Så nu bifogar jag den bästa lista ni någonsin kommer att finna. Lyssna på den ensam, med hög volym (gärna i bra hörlurar som inte släpper in något annat ljud, om du har några förstås). Eufori blandat med djup ångest skapas när det är natt/mörkt/skuggigt och ljudvågorna går genom hjärtat istället för genom öronen.