jag vet inte

 
En viskning. Vi ses igen någon gång. Vi ses ju. Någon gång.
Jag tror inte det men kanske kanske kanske. För vi skickar ju ibland sms om det vi tycker är fint och även fast det är svart i våra sinnen så skimrar vår omgivning i silverfärger. Jag vill bara ha dig sa jag och kanske ville jag det för mycket. Rädsla är den starkaste av alla känslor. I alla fall för mig. Det borde inte vara så. Den borde inte få vinna. Men jag låter den, om och om igen.
Jag är förstöraren. Jag lämnas med uppgiften att hugga medan du får privilegiet att skadas, att gråta, att förbanna. Jag är bödeln. Det är inte synd om mig.
Mina fingrar målar ditt ansikte på väggar av vågor som inte hörs. Du slog mig. Slog mig ur balans. Tills halsen drog ihop sig och rök skummade upp bakom mina ögon. Förblindad. I min mun är allt järn och blod.
Jag slaktade dig omtänksamt. Försiktigt. Jag skar i din nervositet, klippte ut stjärnor av kärlek som jag inte förtjänat.
Nyanser. Finns det två av mig? Eller tusen?
Jag kan inte blåsa askan från mina axlar. Tänk om vi alla har fel? Jag slipper väl brinna? Eller? Låt mig slippa brinna. 
 

Kommentarer
Postat av: Agnes

I die. Du skriver så vackert och är så vacker att jag får ont i hjärtat.

Svar: <3333333333333333333333333333333333känner likadant
om dig alltså
finafina Agnes
Louise Ekh

2013-11-27 @ 17:56:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback