Paus, tror jag

Ser min blogg helt fel ut för er också? Menyn har hoppat ner och all text har brett ut sig. Jag satt väldigt länge igår och försökte fixa det men jag får inte ihop det. Det måste vara någon bugg som blogg.se har ställt till med för jag har inte rört designen på månader och när jag kollade koderna igår så var allt rätt! Idag åker jag till Idre och spenderar två långa, underbara veckor i fjällen tillsammans med min familj. Det finns inget vidare bra internet i stugan så vi ses om två veckor. Kanske är lika bra, jag blir helt otaggad på att blogga när blogg.se krånglar. Bye.


Instagram

Jag finns numera på Instagram. Följ mig där: louiseekh


Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser

 
Jag brukar vanligtvis tycka Europakonferensen är hemskt jobbig och både fysiskt och psykiskt ansträngande. Men i år så är jag nöjd. Visserligen kändes hela veckan som en enda låång dag men jag hade så kul under tiden att det inte blev för jobbigt. Jag träffade så fina människor och vi hittade på allt möjligt roligt. Bio och nattliga McDonald's-besök, långa samtal om allt möjligt i både tält och tvättstuga, sova hos Johanna hela tiden och inte sova mer än fem timmar per natt, mat, möten, musik och ovanligt mycket skratt. 
 

 
Vi kommer dit onödigt tidigt bara för att kunna ligga under löven i slottsbacken och lyssna på kentkentkent och taggataggatagga. Då och då går tiden långsamt men oftast rör den sig fort. Nio timmar senare står de där bara sju meter ifrån mig och mitt hjärta slår 400 slag per sekund. Vi står där alla generationers Kent-fans och när vi sjunger med i texten så menar vi vartenda ord. När de börjar spela 747 känner jag tårarna rinna och jag vet inte om det är för att jag vet att konserten börjar lida mot sitt slut eller för att 747 kan vara en av de finaste låtarna jag vet. De avslutar storslaget, värdigt, och upplevelsen är komplett. Jag är andlös och ryser ända in i benmärgen. Springer direkt och köper mig en tröja.

iPhone-bilder FTW!

K E N T

Vi väntar. Bästa dagen i mitt liv.


I get weak, I get weary, I miss sleep, I get moody, I'm in thoughts, I write songs, I'm in love, I walk on

Jag är nervös. Kallsvett, ont i magen, huvudtryck, illamående, gåshud. Över vad vet jag inte riktigt. Skolan närmar sig, jag ska fota ett bröllop, jag är mitt inne i en konferens med så mycket människor att jag bara vill spy, springa. Allt samlas inom mig, brygger ihop sig till en diffus, slaskig sörja av spänning och nervositet. Inte den bra sorten. Den påträngande sorten med andningssvårigheter och flackande blick. Vet inte vad som jagar mig, vet inte vad jag är rädd för. Längtar till de där fjällen vars kontur jag kan utantill, vars blå nyanser jag stått och beundrat i morgonkylan så många gånger. Vill upp dit nu och sitta helt still i våningssängen i det där rummet som bara består av trä och gamla minnen. Bara några dagar nu, sen är jag där igen. 
Nu får ni önska er precis vad ni vill. Vad tycker ni jag ska blogga om? Vad vill ni se?
 

Ballerina

Vakna tidigt och sätta sig med datorn framför tv:n för att med en kopp varmt te i handen och två filtar runtom sig redigera bilder medan man kollar/lyssnar på MTV breakfast club. Idag ska jag läsaläsaläsa och dricka många koppar svart kaffe.
UPDATE: Ändrade rubriken för jag insåg att detta inte alls är ett självporträtt. Vid tillfället bilden togs hade jag klätt ut mig till ballerina och ja ni ser ju själva: för skarpa ögonbryn, för glossiga läppar, en rosett i håret? Det är inte jag. Så bara för att ge rätt intryck så ändrade jag rubriken. Haha. Noggrann tjej

R.I.P.

Min dator dog igår natt. Den reagerar inte på någonting. Jag är såså ledsen. Min bästa vän.


Within two worlds

Ofattbart vackert, jag känner mig plötsligt så väldigt liten.

You are the wolf and I am the moon and in the endless sky we are but one

 
Läser om, pratar om och upplever begreppet "skilda världar". Dricker cola zero på grund av reklamen, lyder maktmännen bakom massmedians vackert utsirade murar. Ser på löpsedlarna att värktabletter tydligen kan framkalla blodpropp. Det betyder ingenting, man kan inte lita på allt som sägs men ändå undviker jag min vanliga dos av Ipren i några dagar. Planerar framtid, känner mig trygg och otrygg i samma svep, har picknick i min egen trädgård, har ont i magen av ingen anledning alls, berättar för mycket, berättar för lite, sätter upp bilder på väggen för att de får mig att känna någonting, allting.
 
 
Kroppen och själen längtar bara efter en sak, struktur, struktur, struktur. Och lika självklart som att Kents låtar är tio gånger bättre på svenska än på engelska, lika självklart är det nu att jag någon gång ska bo ensam, någon gång måste lära mig bli självständig. Det var inte så jag hade planerat det men nu känner jag att jag måste. Måste få utvecklas och kunna klara mig själv. Just nu är jag dock i stadiet där jag fortfranade läser igenom gamla "Prinsessan"-tidningar bara för att känna mig trygg i mitt eget hem om kvällen.
 
 
Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag försökt skapa någonting men misslyckats. Jag må vara en konstnärssjäl, men jag är ingen konstnär. Jag lever ut mina känslor genom handlingar och tonlägen, inte genom penseldrag eller scrapbooktimmar. 
 
 

Dom tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus där alla dörrar var så tunga att dom inte krävde lås

Har suttit och pysslat med denna i någon timme nu.. Har inget att säga om den. Fri tolkning.

Blog-rape

 
Hej folkz. Detta är en så kallad blog-rape. Den utförs av mig, Emma. Emma Rydh. 

Hundratusen andetag i en ekande atmosfär


Ich kann deinen Herzschlag hören, keiner wird dich zerstören. Du bist am Leben.

Lite bilder från Hönö.

+++

“Does it break my heart, of course, every moment of every day, into more pieces than my heart was made of, I never thought of myself as quiet, much less silent, I never thought about things at all, everything changed, the distance that wedged itself between me and my happiness wasn't the world, it wasn't the bombs and burning buildings, it was me, my thinking, the cancer of never letting go, is ignorance bliss, I don't know, but it's so painful to think, and tell me, what did thinking ever do for me, to what great place did thinking ever bring me? I think and think and think, I've thought myself out of happiness one million times, but never once into it.”
Ur "Extremely Loud & Incredibly Close" av Jonathan Safran Foer.

//

 

Hönö

Nu åker jag hem till Johanna där jag ska sova i natt. Imorgon bitti åker vi mot Västerås och därifrån tar vi tåget mot Hönö. Vi stannar där tills på söndag under de sista dagarna av Hönö-konferensen. Jag tror att det kommer bli en annorlunda och rolig resa. Ser mest av allt fram emot att åka tåg. Haha. Blir ingen bloggning på ett tag. Kram.


Long roads, where the city meets the sky

Gårdagen var fantastisk. Efter ett skift barnpassning tillsammans med Linnea på morgonen så åkte jag, mamma och Johanna (Sarker) till Ulva Kvarn eftersom att varje söndag så drar sig massor med människor dit på bakluckeloppis. Det var väldigt mysigt att strosa runt i det halvmulna vädret och fynda användbart skräp. När vi kände oss klara med det gick vi över till ett café på andra sidan vägen och åt varsin god lunch-macka. Från loppisen fick jag med mig en fin silverring, en gammal glasflaska som jag ska använda som vas och en LP-skiva med Electric Light Orchestra. Nöjd.
När vi var mätta skjutsade mamma mig och Johanna till Gränby där Johanna bor. Hennes pappa har en LP-spelare så vi la på mitt tio-kronors-fynd och lät den snurrasnurra medan vi dansade runt i vardagsrummet. Sen åt vi mat och nötter och såg på två filmer. Vi gungade i regnet och sjöng låtar vi inte kunde texten på. Någon timme senare halvlåg jag på Johannas säng och till ljudet av James Vincent Mcmorrows röst målade jag upp en karta i luften över mina inre hemligheter. Johanna är så lätt att prata med.
Idag har jag bakat brownies och nu ska jag träna. Ikväll blir det bio med mitt egna lilla Emo. "The Amazing Spiderman"!
 
 
 
 

I've slept myself sleepy, now I'm sleeping it away

Jag förvirrar mig själv hela tiden. Mitt minne är kaos. Mina känslor är kaos. Mina tankar är kaos. Lungorna drar sig bakåt, trycker mot revbenen och får mig att tappa luften. Regn. Elektroniska eldflugor och nattfjärilar. Saker betyder så mycket just nu men jag kan känna allting sakta avta och vet att snart är min nuvarande värld obetydlig, men jag kommer aldrig bli en kvinna. Aldrig. Aldrig självständig och självgående. Jag kommer alltid ha ont om motivation. Luften är tung av uppgivenhet och doften av jasmin.
 

Answer all the questions that I'm too afraid to ask

“We are the ones who take this thing called music and line it up with this thing called time. We are the ticking, we are the pulsing, we are underneath every part of this moment. And by making the moment our own, we are rendering it timeless. There is no audience. There are no instruments. There are only bodies and thoughts and murmurs and looks. It's the concert rush to end all concert rushes, because this is what matters. When the heart races, this is what it's racing towards.”
 
Ur "Nick And Norah's Infinite Playlist" av David Levithan och Rachel Cohn.

Breathing underwater

Bra
+Nu när det är sommar så har något av det mest genialiska någon någonsin uppfunnit dragit igång - sommarpratarna! Är totalt nerkärad i det. 
+Jag har äntligen kommit igång med träning och bra kosthållning igen efter månader av slarv. Man mår så bra!
+För en och en halv vecka piercade jag mig efter många års tjat på föräldrarna. YAY.
+Imorgon ska jag träffa Johanna Rydergren för första gången på ett tag. Saknat henne!
+Jag har för mycket sommarplaner för att slås av "summer-time sadness"
 
Dåligt
-Jag verkligen hatar att träna.
-Jag får inte sätta i en ring i läppen på nio veckor. Det måste läka först. Stav är så himla fuuult. (No offense alla ni som har det)
-Det finns alldeles för mycket människor jag saknar. 
-Jag har tid men inte pengar. Till att göra saker alltså. Vill gå på konserter och åka på konferenser och gå på massa bio och fika 24/7 men jag har liksom inte råd. 
-Jag kan inte skriva längre? Jag får liksom inte ner det jag vill säga. Det tar bara stopp. 

Jag stal något du ändå ville ge mig, försökte älska det jag tog. Men ärligheten, respekten, kärleken bara dog.

Te och några timmar mellan lakanen är vad jag planerat för denna eftermiddag. Idag har jag cyklat 1,4 mil, jobbat, städat och mått illa. Min älskade syster Emma har äntligen kommit hem och på mitt sängbord står nu Eiffeltornet i miniatyr. Huset är tyst och tomt just nu. Bara hundarna och jag här. Solen gömmer sig för mig men det är okej förutom att jag ser ut som ett spöke. Och jag är så himla trött på de långsamma timmarna på jobbet. Bara tre dagar kvar nu, sen är jag fri.

The color of the truth and the sound of sunny days

Joakim, lilla rådjur <3
Bilderna är från igår då vi åkte ett litet gäng och grillade i Gamla Uppsala. Vi satt där hela kvällen och hittade på olika roliga saker. Det var trevligt och fint och det kändes så bra att få träffa några från nian igen. Det fick skolavslutningen att kännas mindre slutgiltig. 
Idag har jag åkt runt med föräldrarna och njutit av jordgubbar, solsken och bilmusik. Snart kommer två av mina systrar hem efter två veckors resa runt i Europa. Då blir det fotboll.
Hur mår ni?