Längtan är regnbågens åttonde färg

Du vet hur det är, för det har jag redan berättat: Hon går där, går med sin pensel och sin pyts med Längtan, går för att måla regnbågen evighetshållbar, men den drar sig undan. Sådan är regnbågens natur, sådan är Längtans ordning. Hon har förstått hur det är, men inte stannar hon för den skull, inte kastar hon bort sin Längtan. Nej, över land och hav bär färden, varv på varv runt jorden.
Den hon längtar till, längtar lika starkt tillbaka. Det vet hon inte, men så är det, och det är mycket ovanligt, men ibland är det alltså ändå så. Regnbågen drar sig undan honom också, såklart, och han går på samma sätt som hon, förstås. Sådan är regnbågens natur, sådan är Längtans ordning.
Nu händer något med deras vandring på varsitt håll, något som så sällan händer att många tror att det är omöjligt. En dag råkar de hamna på sådana ställen att de har regnbågen precis emellan sig. Då kan den förstås inte längre dra sig undan den ena utan att komma den andra närmare. På så vis stannar den ändå, alldeles mot sin natur, och snart har de nått fram till varsitt fäste och kan äntligen börja måla regnbågen med sin Längtan.
Då visar det sig verkligen vara sant, det som de hittills bara har hört sagorna påstå, att det är Längtan som ger de andra färgerna deras lyster. Och det visar sig också vara sant att regnbågen blir stark av att målas med Längtan, så stark att den håller att kliva på.
Högre och högre målar de sig uppåt den alltmer lysande regnbågen. Sikten vidgas, snart kan de se längre än människor någonsin har lyckats med före dem. Utsikten gör dem allt ivrigare. Nu vill de mötas och berätta allt för varandra. Till slut är det bara det lilla av världen som gömmer sig bortom regnbågens krön som de inte kan se. Hon ser inte honom än, han ser inte henne. Inte än, men strax, ja nu, om hon inte hade huvudet böjt så djupt, ja nu, om han inte så uppmärksamt hade betraktat sin pensels dans.
Nu har de faktiskt mötts, nu målar de bredvid varandra, högst uppe på regnbågens krön. Men han tittar inte åt hennes håll och hon inte åt hans.
En blick, ett enda ögonkast mellan dem, skulle - som du nog förstår - ge upphov till ett ljussken så starkt att all världens människor skulle upptäcka dem däruppe i skyn och få vetskap om den väldiga Längtan som hade fört dem dit. Den risken vågade de inte ta.
Men all den kraft de förbrukade på att hålla blickarna från varandra, den gick tvärs emot Längtans ordning, den var rakt omvänd mot regnbågens natur. Så mycket tvärkraft, en sådan massa motordning, det kunde bara gå på tok det där att de fortsatte förbi, utan att låtsas om varandra. I en knall sprack allt de hade längtat och målat, brast brakande från fästen till krön. Över jorden regnade glittrande skärvor. De var i de vackraste färger, men skärvor var de, och då de träffade marken blev de skimmervatten en stund, våta glansfläckar sedan och till sist ingenting.

Ur "Medan regnbågen bleknar" av Peter Pohl

Kommentarer
Postat av: Joel

Fint.

2012-01-11 @ 22:33:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback