Året som gått

Fem händelser som varit bra det här året?

1. London. London. London.

2. Berlin. Det var så himla bra att jag inte ens orkar tänka på det.

3. Sista sommarlovsdagen som spenderades med min bf Emma. Vi sprang runt i vår egen skog och lekte precis som när vi

var små. Dagen avslutades på mitt hustak med den finaste solnedgången nånsin som utsikt. Himlen brann, jag och

Emma skrattade och pratade. Allt var sådär genuint, sådär perfekt.


4. Åreeeeee.


5. Påsklovet var sådär klockrent.

Fem händelser som varit sämst det här året?
1. Mitten av sommarlovet då jag gick runt som en levande död i flera veckor och kände mig ensam. Självförvållat.

2. De där gångerna när läxhögen var högre än mig själv och pressen från insidan att göra dom åt upp mig och framkallade tårar varendaevgiga dag. Bara genomsegt och grått och inte alls roligt.

3. När skolan började efter sommarlovet och jag insåg hur mycket Johanna och Emma hade varit avgörande för att jag klarade varje

dag och hur ont det gjorde att de nu var borta. Det var som att lära sig gå igen, på egna ben. De första veckorna gick knappt att ta sig

igenom.

4. Den där dagen.
5. Min sketna, ensvisa, jobbiga rygg som aldrig vill bli bra.

Vad har du lärt dig i år?
Att ta distans till människor som bara får mig att må dåligt. Att Berlin är en av de bästa städerna på jorden. Att jag inte kan gråta inför

människor längre.

Blev året som du har tänkt dig?
Jag hade inte så höga förväntningar, så ja typ. Inte mitt bästa år som levande varelse men helt okej allt som allt.

Vilka kläder har du använt mest?
Min svarta tunika, svarta genomskinliga strumpbyxor, min svarta kofta, hoodies, mina dr. martens.

Vad har du mest lyssnat på för musik?
Det går inte ens att prata om för jag har lyssnat på så sjukt blandad musik. Detta året har jag till min glädje upptäckt en massa ny

musik! Mest har jag nog lyssnat på andras spotifylistor.


Vad har du tittat på? (film, tv, serier..)
Pushing Daisies, Avatar, Skins, gamla filmer, nya filmer, säkert flera hundra

Vilka människor har du hängt mest med i år?
Johanna och Henrik. Och syrran E.

Vilka nya personer har du lärt känna i år?

David, Christian, Hanna, Gabriel, Agnes, Jonathan, Mirjam, Edel, Jonny. Säkert någon mer och alla är så himla bra.

Vad är det vackraste du fått i år?
Boken med mina dikter och texter i som jag fick i julklapp. Min fina upplaga av Alice In Wonderland. Tomas Tranströmers samlade

dikter. Allt personligt, litet och fint.

Vad är det bästa du har läst?
Looking for Alaska av John Green.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Åkte tunnelbana, klättrade upp på mitt hustak, åt sushi <3

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Två av mina kära storasystrar.

Vad var din största framgång 2011?
Betygen vårterminen i åtta, betygen höstterminen i nian. Klarat av att berätta sanningen. Tagit mig ur skitsituationer. Blivit bättre

på badminton och börjat älska träningarna.

Bästa köpet?
Dr. Martens

Vad spenderade du mest pengar på?
Kläder och mat.

Vad önskar du att du gjort mer?
Gjort saker över huvud taget.  Varit mer spontan. Levt mer.

Favoritvideo i år?
En kärlekshistoria / A swedish love story


Vad gjorde du på din födelsedag 2011?

Jag var på konfirmationsläger och vaknade av att tjejerna i mitt rum sjöng. Fick godis och ännu mer sång i

matsalen. Tävlade, spelade fotboll, blåste såpbubblor och var med vänner. Det var väl ganska begränsat eftersom att vi var på

läger, men det var en bra dag.


Du är drömmarna jag drömmer ibland

Pärlor - Kent
Kärleken väntar - Kent
<3

Där elden falnar (men fortfarande glöder)

Outfitbild ftw. I'm liking it black. Försvinner liksom.
Seeg kväll men ändå helt okej. Tillvaron känns ju ganska tråkig i allmänhet. Vill ha lite värme, lite
konserter, lite festivaler, lite småutflykter, lite liv.
Och jag önskar jag kunde döda min rygg så att allt lidande kunde sluta.
Det var allt för tillfället. God natt.

Destiny

Watch your thoughts, they become words.
Watch your words, they become actions.
Watch your actions, they become habits.
Watch your habits, they become your character.
Watch your character, it becomes your destiny.

Taget från Jared Letos blogg. Vet inte om han skrivit det själv. Fint och ganska sant var det också.

I've been dreaming of us leaving everything and everyone we've ever known.

Det är inte en egobild, det är ett självporträtt. Lol.
Kvällen var sjukt bra. Jag hade inga förväntningar på den och kanske var det just det som gjorde
allt. Jag bara tog allt som det kom, vilket jag kan ha svårt med. Det där med att leva i nuet och
bara "go with the flow". Så kvällen var kul.
Det som oftast rör sig i tankarna nu för tiden är att jag är livrädd för att börja skolan.
L-i-v-r-ä-d-d. Det känns som att allt liv redan försvunnit ur mig, som att skolan tryckt ner mig på
botten, sugit ur all kraft. Lovet är för bra för att vara sant fast jag inte gör något särskilt alls.
Det känns bara som att när skolan väl börjar kommer jag inte vara tillräckligt utvilad och stark för
att orka. Jag menar det är en termin kvar av nian men den känns övermäktig. Jag vill inte, kan inte,
orkar inte. Jag har satt ribban för högt och nu måste jag klara av det här annars kommer ångesten
som en himla råtta och biter mig i hälen, jagar mig, tvingar mig fast jag inte orkar. Och jag är bara
rädd att jag ska bli helt körd så att när tiden för gymnasieval kommer så kommer jag säga att jag
inte vill gå alls och oh look, there goes my future! POOF.
För övrigt är min dator lika stökig som mitt rum som är lika stökigt som mitt huvud. Och jag drömmer
jobbiga och konstiga saker på nätterna.

Dag 10 – Mina mål/drömmar/önskningar.

Mål:
*Överleva skolan och gå ut med bra betyg.
*Sluta med mina ovanor jag skrev om tidigare och bli en bättre människa på flera områden.
*Lära mig foto ordentligt, både med filmkamera och vanlig.
*Göra allt på min "Saker jag vill göra innan jag dör"-lista.
*Skriva en bok.
Drömmar:
*Gifta mig med den jag älskar.
*Få barn och ha en egen familj, eget hus.
*Bli något jag verkligen vill bli.
Finns så många fler men jag kan inte räkna upp alla. Dessa är de största.
Önskningar:
De är många, de flesta av dem är omöjliga men mest av allt vill jag att ovanstående saker ska gå i uppfyllelse.

Emelie

Sjukt snygga Emelie i Berlin. Jag dör för hon är så vacker.
Och alla "pixlar" som syns i bilden finns egentligen inte där. Det är blogg.se som förstör bildkvalitén
på alla bilder, särskilt såna här stora. Så fruktansvärt drygt.

Pushing Daisies

Pics: tumblr
En av mina absoluta favoritserier.

Monsters


I'll sleep when I'm dead

Jag skulle kunna vara uppe dygn efter dygn och göra absolut meningslösa saker. Jag skulle trivas. Jag skulle bara finnas. Till slut skulle hjärnan inte orka mer och jag skulle låta tröttheten ta över. Sova i dagar och sedan börja om.

Everything I touch turns to stone

Bloggen får inte så mycket attention nu eftersom att jag har fullt upp med att njuta av mitt lov.
Dessutom har jag inte så mycket att skriva om eftersom att jag mest sitter hemma och slappar.
Den här dagen var dock lite mer innehållsrik. Först skulle jag åka skridskor med Johannes och Erik
men det gick åt skogen så föräldrarna räddade dagen genom att ta med mig, Emma och Krille till
Sigtuna. Där gick vi runt lite, fikade och åkte sedan tillbaka till Muppsala i lagom tid för att
hinna gå på 17.50 bioföreställningen av Sherlock Holmes. Mycket bra.
Nu är jag trött och har inte mycket lust till nånting, men jag gissar att nästa aktivitet antingen
blir tv-spel eller lite läsning. Hoppas ni har ett bra jullov. Kram.

Berlin pt. Five

Och detta är då den sista bilden jag tog i Berlin, när vi satt på tåget på väg till flygplatsen. Helt
sjukt bra vecka var det. Jag hann knappt längta hem, vilket jag alltid brukar göra när jag reser bort.
Saknar staden. Jag tror jag blev kär.

Juldagen

Detta är vad jag och Kristoffer ska underhålla oss med hela dagen. JULLOV <3

Författaren och poeten Louise Ekh

Min första tryckta bok/diktsamling. Exemplar utgivna: 1
Det spelar ingen roll att det råkade bli "forgotten" istället för "frozen" för det var ändå den
finaste juklappen. Fick lite tårar i ögonen och kände mig, precis som de hoppats att jag skulle bli,
otroligt uppmuntrad. Tack Carolin och David för denna underbara julklapp. Den är värd massor.

Ville bara säga..



G O D   J U L   ! ! !
(årets poser, aw yeah)

Julstök

Dan före dopparedan. Julbak, julstäd och pyntning av granen. Bror kom hem till oss. Nu ska jag
snart sova. Två minuter kvar till den tjugofjärde. Hoppas julkänslan hinner hitta hit.

Jag behöver dig

såbrasåbrasåbra. låten. och musikvideon.

02.08

Jag vill inte ha några känslor.

Torsdag

Stan, Johanna, 2hand, mat, film, johannas säng <3, sova, Emma, Mattias, paketinslagning, Sagan om
ringen, julmusik osv, osv. Bra dag.

Dag 9 – Någonting jag oroar mig för.

Gymnasievalet: Att allt ska bli helt galet, fel, jobbigt och ångestfyllt. Känner att jag är i ett ganska kritiskt och känsligt läge nu. Lättrubbad, snabb att gå ner mig i gråa dimmor. Vill inte att gymnasiet jag väljer ska bli en orsak till att jag mår dåligt. Vill trivas och må bra. Men hur ska man veta vart man kommer må bäst?
Framtiden: Framför allt oroar jag mig för att jag aldrig ska hitta honom. Min man. Killen jag vill spendera resten av livet med. Jag är rädd att aldrig hitta honom, eller att jag hittar honom och inte inser, eller att jag hittar honom men inte vågar. Det är så mycket som kan gå fel och jag är så fruktansvärt rädd att sluta ensam.

Två svartvita

Vaknar. Tunga ögonlock men ett leende på läpparna. Pappa bakar. Två dagar till julafton. Går upp
och äter frukost i lugn och ro. Snart ska jag ta bussen in till stan där jag och Johanna ska strosa
runt lite i 2hand butiker. Supermegadundermys. Ikväll blir det julklappsinslagning tillsammans med
Emma och Mattias. Jullov. Det går bra nu. Kram på er.

Jag älskar träd.

Ur mobilbildsarkivet

En samling bilder jag tagit med min kassa mobilkamera de senaste månaderna. De kommer från skolan, julhandelsstrapatser, Berlin, Youth, sleepovers osv osv. Livet.
Nu ska jag mysfika med mamma och pappa. Kram.

Naked

Skriver text efter text men vågar aldrig lägga ut dem. Är rädd att visa för mycket, öppna
hjärtedörren för mycket så att alla kan se allt och därmed också såra mig lättare. Vill bevara lite
integritet men vill också dela. För min själ är min inspiration och ibland kan det bli för utlämnande.
Jag är ledsen att bloggen är så tråkig. Har inte mycket att säga. Jullov. Nöjd med betygen. Nöjd med
vädret. Nöjd med att vakna klockan elva och kolla på julkalendern med en kopp julte i handen.
Nu behöver hundarna få sig en promenad. Kram.
Förövrigt så är Birdys musik genialisk. Tvingar fram tårar och får hjärtat att slå hårdare i bröstet.
Louise med plufsigt ansikte och inget ögonsmink.

En låt som gör lika ont varje gång

Lykke Li ft. Kleerup - Until we bleed

Pink, purple or maybe blue?


Omg omg omg. Villgöravillgöravillgöra

Fjärde advent

Snööö. Äntligen lite julkänsla.

If I fall, will you pick me up?

En timme av denna dagen var jättedålig. Resten var bra. Badminton gör mig glad. Det är inte många saker som gör det så jag är nöjd med att ha hittat något. Nu är jag en zombie. Bokstavligen. Ska sova. Väckarklockan är.. slängd i soptunnan för imorgon är det FREAKIN' LÖRDAG. God natt sötisar.

Dag 8 – En bild på mig idag och vad jag hade på mig.

Oj vad hemskt att jag kör på omklädningsrumsspegelmobilbilder. Hello fjortistid. Detta är anledningen
till att jag inte driver en modeblogg av något slag. Såhär såg jag ut i alla fall. Nyfärgat hår -
superrött! Intensiteten kommer dock bara hålla de två första tvättarna tyvärr..
Idag har jag i alla fall varit i skolan. Allt är lugnt och fint nu. Sen åkte jag och Linnea till
Gränby och julhandlade lite (det var då jag tog bilden, ehe). Sen stack vi hem till min fina syster
Carro och hade tjejmyskväll med henne och min andra syster Petra. Underbart! Nu ska jag packa för
morgondagen (badmintondag), sen läsa, sen sova. Kramkram.

Vilken färg har själen älskling?

Känner mig borttappad, bortkopplad. Stum i kropp och själ. Musik som fastnar i halsen spelas ur
högtalarna och fyller rummet med någon slags stillhet. Lite rosa skimmer och allt hade varit perfekt.
Att känna sig såhär borta, så långt ute i rymden dämpar alla känslor. Helt lugnt. Inte tomt, men lugnt.
Inga vågor, inget magont. Bara musiken och jag. Och rymden. Men snart släpper nog förtrollningen.
Den tunna tråden jag balanserar på kommer så småningom brista och låta mig falla. Falla fritt. Fast i
rymden finns det väl ingen tyngdraft? Inga känslor? Känslor har inga regler. De kommer när de vill
och hur de vill. Ingen naturlag kan kontrollera dem. Snart kommer själen färgas röd och ögonen slutas.
Jag antar att jag känner mig alldeles tillfreds. Nöjer mig med välskrivna böcker och regniga dagar.
Milslånga bussresor och lukten av vinter och rök. Känner mig fridfull. För stunden.




All those memories will be lost in time

Har läxor fast betygen är satta. Sitter hemma och är arg på lärarna och tror på riktigt att de
vill mig illa. Får vi aldrig slappna av? Hur mycket får man kräva? Fast jag kanske bara är
överambitiös? Skolan är mitt liv och jag hatar det.
Efter sista lektionen åkte jag och åt sushi med Johannes och Erik. Det var ypperligt trevligt och
fruktansvärt gott. Nu har jag kommit hem, pluggat lite och tänker nu sätta mig och läsa min julbok.
Hoppas ni mår bra.
Idag är det Luciadagen. Tiden går så fort.
Förlåt för bildbristen.

En gammal bild jag tycker om

Nyredigering dock. Det var en bra dag. Emma och Johanna, ni minns väl? Om jag bara hade en tidsmaskin.

Dag 7 – En dålig vana jag önskar att jag inte hade.

Jag har ingen jättestor och jättehemsk men flera små. Kan räkna upp tre:

1. Jag kan vara riktigt bitchig ibland.
2. När jag plockar fram något lägger jag aldrig tillbaka det. Därför ser mitt rum ut som en krigszon 95% av tiden.
3. Sover nästan aldrig mer än 5-6 timmar per natt. Även på helger. Jag bara kan inte gå och lägga mig i tid.

Bror

Jag saknar dig.

I can't feel 'cause I'm easily bored

Segt. Segt. Segt.
Huvudet pulserar i ojämn takt och får mig att tappa balansen.
Jag håller ett litet liv i mina händer som inte är mitt.
Bara vaga vågor får plats i mitt lilla hjärta. Ända tills.
Ända tills det händer. Ända tills jag faktiskt vågar.
Då blir allt sådär storvågigt och dramatiskt.
Fåglar sjunger inte. De skriker.

Jag är tystnaden och vinden

En liten GIF jag gjorde. Systers skor. Second hand. Så fina.
Taack för alla fina kommentarer på min novell. Jag blir verkligen uppmuntrad och fruktansvärt glad.
Ni är bäst. Kram.

Pojken

Här är alltså min nobel-uppsats i svenska. Jag ska börja med att förklara lite. Som ni märker skriver jag här om samma person jag skrev om i detta inlägget. Där skrev jag om när jag lärde känna honom, min karaktär, min lilla pojke. Han var min idé som jag skulle bygga på sen men jag tog inte med mig något av materialet jag hade skrivit ner om honom när vi skulle skriva uppsatsen eftersom att man inte fick det. Så, jag ville bara säga det så att jag inte får spamkommentarer sen där alla säger att jag fuska. Pojken levde i mitt huvud och gör fortfarande, jag bara lät er lära känna honom lite först genom att publicera en kort beskrivning av honom. Detta stycke, som sagt, tog jag inte med mig när jag skulle skriva uppsatsen. Man kan aldrig vara nog tydlig när det kommer till sånthär så jag var tvungen att inleda med detta.

Ja, den är ju ganska lång så en del av er kommer nog läsa den i omgångar. Hur ni än gör hoppas jag att ni tycker om den. Den är skriven på 80 minuter och jag har inte ändrat något på den sen dess. Detta är originalet så ni får ursäkta om något är fel eller konstigt. Enjoy!




 

Pojken sitter vid en sjukhussäng. Rummet är vitt och rent. För rent. På sängen ligger mamma. Pojken sträcker fram sitt finger, följer fårorna i ansiktet, smeker de där skrattrynkorna han älskar så mycket. Mamma var gul en gång i tiden. Hon var glad och livfull, spred alltid kärlek och värme till alla som behövde. Ja mamma hade definitivt varit gul innan. Innan vad? Innan sjukdomen. Då bleknade hennes färg till något blaskigt och svagt. Nu är hon tunn och smal. Hennes huvud är kalt. Det är konstigt tycker pojken, hennes hår som brukade stå som en gloria kring hennes huvud är nu borta. Hon är en skugga av sitt gamla jag. Pojken kommer ihåg när sjuksystern berättade, han minns hennes exakta ansiktsuttryck och kan redogöra i detalj hur hon betonade orden. Han minns hennes svaga röst när hon sa det där ordet. Det där ordet som inte får nämnas, det som inte blir verkligt förrän det sägs med det där ansiktsuttrycket, med den rösten. Cancer, hade hon sagt. Cancer. Pojken hade fallit, fallit. Från och med den dagen hade allt fallit. Familjen som en gång var okej var nu så långt ifrån okej man kunde vara. Pojken tänker att mamma var klistret som kunde få alla pojkarna i familjen att hålla ihop. Hon var luften de alla behövde andas för att kunna hålla sams och må bra. Utan hennes luft i sina lungor kan inte pappa, brorsan eller pojken leva. Mamma behövs och nu försvinner hon mer och mer. Cancer, pojken står inte ut med att höra ordet.

Pojken kommer in genom dörren. Huset är mörkt och förfallet. Viskningar springer längs väggarna. Gamla minnen gömmer sig i varje hörn, har blivit till förbannelser och spöken. Inget är sig likt. Överallt ligger de där eländes ölburkarna. De är tecken på pappas smärta. Han står inte ut med att hans flicka inte längre är så gul som hon en gång var. Han dämpar förlusten med alkohol. Pojken går runt i huset. Han städar, plockar, tvättar, fixar och donar. Sedan gör han mat till sig själv och till pappa. Han dukar även till storebror och mamma, även fast han vet att de inte kommer att finnas där. Cancern gjorde storebror arg. Han bråkar med pappa och försvinner flera veckor i rad. Gömmer sig någonstans där allt inte gör lika ont. Pojken saknar sin familj. Därför låtsas han att allt är som vanligt. Mamma vilar sig bara lite, hon behöver komma bort. Pappa måste bara få glömma lite sen kommer han bli som vanligt igen. Storebror måste upptäcka världen och komma bort från småstadens gråa sken. Så pojken fortsätter bara som vanligt, hjälper mamma med hushållsarbetet hon inte längre kan göra själv. Men inget kommer bli som det en gång var. Mamma är en död kvinna och pojken har ett hål rakt genom hjärtat.

Pappa är röd. Röd av ilska, röd av smärta. Röd av allt som tynger. Röd som blod. Han slåss och skriker men pojken vet att det är för att han blöder där inne. Pojken måste bara hålla sig undan så går det bra. Storebror är grön. Grön av avundsjuka och längtan. Han vill bort och han säger bara gröna ord. Så pappa är röd och cancern gör honom till en alkoholist. Storebror är grön och cancern gör honom till en rymmare. Vad är då pojken? Han vet inte. Han är nog mest stum. Han har grävt djupt i hjärtmarken och gömt känslorna där. Ja Känslostum är hans förnamn. Han ser andras färger men själv har han inga. Han är grå och färglös. Ja, Färglös är hans mellannamn. Pappa och storebror skriker och härjar men pojken är mest tyst. Tystlåten är hans efternamn. Han är bara mörk och tom. Ett hål. Ett stumt hål.

Pojken gör inte så bra ifrån sig i skolan. Hans lärare klagar och klagar. Hon är iskallt blå och hennes ord försöker hela tiden frysa ner pojkens lilla taniga kropp men han är ju ett hål så hennes kyla blåser bara rakt igenom. Han hinner inte göra några läxor. Han måste ju hålla huset fint tills mamma kommer hem. Pojkens ögon är bruna och bottenlösa. De är döda rakt igenom, vägrar avslöja vart någonstans i hjärtmarken hans känslor ligger nedgrävda. Hans armar värker från hårt arbete och pappas slag men han är bra på det här nu. Bra på att inte visa färg. Grå passar honom, speglar hans inre. På kvällarna brukar han låtsas att mamma kysser honom godnatt och trycker hans hand för en stund. ”Låt mig inte falla mamma, försvinn inte”, brukar han viska ut i nattsvärtan, ut i det tomma, kala rummet.

Pojken går hem, sen till skolan, sen hem, sen till skolan. Allt är som ett enda långt dygn. Det är som att räkna får, fast han räknar dagar. Väntar, väntar. Väntar på att det gula skenet ska återvända till huset. Väntar på att mamma ska komma och klistra ihop familjen igen, laga allt trasigt. En dag när pojken går till skolan ser han en flicka. En flicka, men inte vilken flicka som helst. Hon lyser med den mest egendomliga färg pojken någonsin har sett. Hon är rosa, fast inte bara rosa. Hon lyser. Hennes rosa är självlysande, liksom glittrande. Påminner om mamma. Hon är rosa, rosa som hoppet, som drömmar och kärlek. Flickan pratar med pojken. Hon säger inget särskilt, bara lite ”jaha, och vad tycker du om det?” och ”jaså, jo det är sant” och ”nej men det tycker inte jag”. Pojken tycker om hennes enkla stadiga röst som får hans hjärta att bli lite mindre grått och hårt, får hans själs hål att förminskas lite, läka lite. Självklart blir det inte helt, inget kan ersätta det gula som borde lysa där, men rosa duger nästan. Flickan frågar inte så mycket. Hon bara är. Struntar i att pojken inte har någon färg, att han är stum och tystlåten. Struntar i att ögonens döda utstrålning skvallrar om ett trasigt inre och ett hem att skämmas för. Kanske vill hon inte tränga sig på, eller kanske är hon bara blind. Men flickan är inte som alla andra som inte ser alls. Hon ser med sitt rosa sken. Hon ser inte allt, men delvis så förstår hon. Hon får pojkens svarta tankefåglar att flyga iväg och hon rätar ut den där lilla orosrynkan mellan hans ögonbryn. Flickan är rosa och pojken är grå. Kanske kan hon färga av sig lite med det där skenet? Nej, pojken faller och färgen kan nog inte fastna i farten, det går ju inte att måla när pappret rör sig.

Pojken kommer hem igen. Han känner hur hans styrka börjar sina. Han känner hur känslorna bankar från insidan av hjärtat och vill komma ut. Väntan är för lång. Saknaden tar överhanden. ”Nej”, säger han till känslorna ”jag har kontrollen, mamma kommer snart, vänta lite”. De vill inte lyssna men likt en tyrann tvingar han dem med våld att hålla sig stilla. Han kastar sig mot golvet och vrider sig i kramper, känslorna är starka. Han skriker lite, som pappa och brorsan brukar göra, sedan blir han lugn. Han reser sig upp, städar, tvättar pappas kläder som luktar sprit och blödande smärta och lagar mat. När pappa kommer hem är han inte arg, knappt full. Han går in på sitt rum och pojken hör sedan hans snyftningar hela natten. Pappas smärta är nästan värre än hans ilska. Den ger pojken fullt sjå med att hålla sin egen smärta i styr. Till slut blir det tyst i rummet där nere, i hela huset, i pojkens huvud och hjärta. Han klarade den här dagen också. Dag 264 avklarad. ”Som att räkna får, bara vänta lite, snart är hon här.”

Flickan börjar mer och mer hacka upp den där stenhårda hjärtmarken. Pojken vill inte. Han blir arg på henne för att hon gör honom svag. Han hatar plötsligt hennes rosa sken. Han skriker åt henne att hon inte alls kan färga av sig om det är det hon tror. Han skriker att han är grå och att det är så det ska vara. ”Grått och rosa passar inte med varandra”, lägger han till. Egentligen vet han att det inte är sant. Grått och rosa är en ypperlig kombination av färger men flickans sken har skrämt honom. Tänk om han tappar kontrollen? Tänk om huset inte är fint när mamma kommer tillbaka? Tänk om, nej, han får inte låta tanken ta honom men det är inte lätt att hålla emot. Tänk om cancern vinner, tänk om det gula bleknar så mycket att det helt försvinner och inte går att tända igen? Nej, pojken måste hem där han kan finna kontrollen.

Det har hänt. Klistret har försvunnit för gott. Gult är inte längre mammas färg för mamma är död. Gult blev till svart. Till ingenting. Cancern. Döden. Den är svart. Svartare än den svartaste av nätter. Pojkens hjärta sprängs. Helt. Alla känslor spiller över och flyter ut över golvet.

Pojken går till skolan. Pappas tystlåtenhet skär sår i den tunna luften där hemma. Man kvävs. Brorsan finns nog inte alls längre, i pojkens liv i alla fall. Nu är inte bara pojken grå, hela hans liv är grått. Nej vänta. Skolgården är tom. Nästan. Ett rosa sken vaggar sakta fram till pojken, närmar sig steg för steg. Pojken faller nu, på riktigt. Tappar kontrollen helt. Flickan fångar honom. Och öppnar munnen:

”Du är inte grå Markus. Du är vit. Vit och vacker som snö. Men vet du en sak? Vit är egentligen en blandning av alla färger. Alla färger i regnbågen är dina. Du är full av färger och det är därför livet är så svårt för dig. Färger betyder sårbarhet och det är därför du gömt dem. Du är vit. Jag är rosa. Tillsammans blir vi ljusa och skinande. Du kan få lite av mitt sken och jag kan få lite av din regnbåge. Kan jag få din kärlek Markus? Kan jag få lite av ditt spektra av känslor? Du är en hjälte Markus. En vardagshjälte som gömt sig bakom en grå fasad så att ingen ska kunna se dig och hur full du är. Full av känslor och full av färger, full av liv och ord och kärlek. Du är inget hål. Du har bara blivit lite skjuten av livets pistol. Några småhål har du. Du är en regnbåge som ger hopp om bättre dagar. Kom så går vi Markus. Kom så går vi och lagar dina hål.”


Skriven av Louise Ekh


Berlin pt. Four

AAAH MY LOVE <3
Bättre sent än aldrig.

Min lilla hund

Nu har Emma gått hem *Sadface* Älskar den där tjejen.
Nu ska jag kolla på några avsnitt av julkalendern som jag missat. Awesomee.

"Färgerna brann. Allt vände sig om. Marken och jag tog ett språng mot varann"

Lördagsbussar är de bästa. Det är aldrig mer än fem passagerare ombord och bussen stannar ytterst
sällan. Man kan sitta och luta huvudet mot det vibrerande fönsterglaset och höra ljudet av
metallburkens skumpiga färd över asfalten. Lördagssolen är också den bästa. Den lyser genom det där
bussfönstret och träffar ansiktet med en mjuk beröring. Ögonen tvingas kisa men jag föredrar att
blunda för även om ögonen är stängda tränger solstrålarna igenom och bildar en gul bild som då och
då avbryts av trädens skuggor.

Gårdagen var seriöst en av de bästa dagarna i mitt liv. Vi hade som sagt en Nobelfest på skolan där
olika priser delades ut. Jag vann två. Inte vilka två som helst utan de två, de jag ville ha helst.
Svenska och språk. Jag har lagt ner så mycket arbete på dessa nobeluppgifter och det kändes bara såå
bra att få veta att resultatet blev bra nog att förtjäna pris. Kommer troligtvis lägga upp båda
uppsatserna här i bloggen lite senare. Om ni vill?
Efter nobelfesten hände flera saker. Lite häng hos isak, en sväng till ungdomsmöte och hem till
Johanna. Sov där som vanligt. Alltid lika mysigt. Nu hänger jag med Emma för första gången på 237495
år. Nu ska vi kolla på film. Puss.
"The outfit"




Nöjd med mina priseeer!




Haha Isak.

Bloggen fyller 1 år!

Idag var det exakt ett år sedan jag började blogga på denna bloggen. Tiden går så fort! Under den tiden har jag sammanlagt publicerat 552 (inklusive detta) inlägg. Högen med inlägg kommer nog fortsätta växa ett tag till. Grattis bloggen!

Immer müder by the hour

Imorgon är det nobelfest. Jag är såå nervös för jag vill så gärna vinna något pris. Hoppashoppas.
Den här kvällen har jag tagit det lugnt. Jättejättelugnt. Känns helt okej. Pappa och jag började
kolla på en film som hette Drive. Vi stängde av efter ett tag. För grovt visuellt våld. Har
fortfarande bilder på näthinnan. Filmblod som aldrig brukar beröra mig särskilt mycket fick mig denna
gången att må riktigt illa. Se den inte. Not worth it.
Anyways. Jag är lycklig tror jag. Hinner aldrig riktigt känna efter men jag upplever i alla fall det
stundvis. Anspråkslösa ögonblick utgör den största delen av stunder jag känner mig genuint lycklig.
Och imorgon ska jag få träffa lilla Joline (LYCKA).
Ja, jag är en liten nattuggla. Har lite svårt att lugna ner mig på kvällen och faktiskt gå och lägga
mig men nu är hjärna och ögon alldeles för trötta. God natt.

Designfix

Okej så vi behöver inte låtsas något mer. Julheadern var supertacky och ful. Ville bara skapa lite
julkänsla antar jag. Fail. I alla fall, nu har jag gjort en ny header, den är ganska lik den förra men
den är svart, större och jag har ändrat typsnittet på "louise ekh". Dessutom har jag gjort all annan
text på bloggen svart för att det ska passa med headern. Vad tycks?
Om ni inte ser, uppdatera sidan. Ska se ut som på bilden nedan. Kramar.

Why do I never get to be anyone else but me?

Bilder som jag och Johanna tog nån gång vid halloween-helgen.

Dag 6 – Vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon.

Just nu känner jag bara såhär: Jag skulle ta med mig familjen på en oförglömlig resa någonstans så
långt bort från vardagen man kan komma. Bara försvinna i två veckor. Hinna leva lite.
För övrigt är allt bra med mig. Tycker om så många människor så mycket. Orkar/hinner inte blogga så
ofta. Sorry.

Jag ser allt så klart nu. Du är fin, förstår du?

- Sover du, käraste?
- Nej, men snart så.
- När du sover brukar jag viska i dina öron alla mina hemligheter. Ibland hoppas jag att du hör men varje morgon vaknar du precis som du la dig, ovetande om min ångest och vånda. Låt mig försvinna. Det skulle vara lika bra.

23.24

Just nu: saknar min lilla Joline till tårar.
And also, I wanna become a mom, like, now?

Här ligger jag och blöder

Hyvlade av mig fingerspetsen. Nej, inte hela. Bara en liten bit. Men blödde gjorde det och gör fortfarande. Mycket. Usch. Blodade ner lite möbler och grejer. Blodfobin som lever i mitt huvud gjorde att jag spydde lite. Var ensam hemma. Fick panik och trodde jag skulle dö. Ringde runt till hela familjen. Haha. Åh. Nu är mamma hemma. Mår fortfarande illa. Blodlukten dröjer sig kvar i luften. Fruktansvärt bra söndag. Ehm nej. Nu ska jag dricka kaffe. Kram.

Grow up, Peter Pan

Hej. För er som inte kan se headern: testa att trycka F5 eller uppdatera sidan genom att trycka
på uppdateringsknappen i webbläsaren (ser ut som en pil, i alla fall i mac, har ingen aning hur det
är med pc) men i alla fall, då kommer den synas :)
Dagen var väldigt bra! Orkar inte skriva mer just nu, är så trött. God natt.
Bara för att det inte ska bli ännu ett bildlöst inlägg får ni se hur fruktansvärt fint (host) hår
jag har just nu. Tre färger yaaay! Utväxt:brunt. Mittenhår:rött. Dipdye:blont. Nice.
Förlåt för så dålig uppdatering och grejs men livet flyter på och jag hänger inte riktigt med och
bloggen hamnar lite i kläm, som vanligt.

23.31

Dagen var.. jobbig. Men bra. Jag vet inte.
Syns den nya headern eller har jag failat totalt?

Wer bist du?

pics: tumblr

Julpynt

Fixade en liten julpimpad header. Som ni ser har jag lagt till en tomtemössa, ljusat upp och softat
till hela headern och lagt till snö i bokstäverna. Vad tycks?

Utan dina andetag

"Utan dina andetag" är en av Kents mest kända låtar och också en av mina favoriter. För ett tag sen
snubblade jag över en cover på denna låt som gjorts av en tjej vid namn Carolina Wallin Pérez och enda
sen dess har jag lyssnat på den minst en gång per dag typ. Så sjukt bra, nästan bättre än orginalet,
nästan. Här har ni den, lyssna! Så hjärtskärande fint.

1 december



Julmusik och juleljus överallt. Nu ska jag öppna första luckan på min chokladkalender!
ÅH VAD SPÄNNANDE.