Hej jag vill inte blogga här mer. Mest för att blogg.se på riktigt får min ångest att eskalera hämningslöst när det aldrig går att ladda upp bilder. Det tar mig uppåt två timmar att göra ett inlägg nu för tiden och jag orkar faktiskt inte mer. Ni är typ 20-30 personer som läser den här bloggen och om ni vill ta del av mitt skrivande/mina tankar får ni köpa min bok som kommer ut långt in i framtiden. Känner ändå mest för att hålla alla känslor för mig själv just nu. Jag behöver inte dela på samma sätt som jag gjorde förut, är inte lika beroende av en publik. Om ni tycker om att se mig kan ni ju bara kolla in på min andra blogg.

 

Jag hatar att avsluta något som varit så konkret betydande i mitt liv och som följt mig genom en stor del av min tonår, men det är över nu. Kanske börjar om någon annan gång men just nu fungerar det inte. Tack till alla trogna läsare som aldrig lämnat min sida. Tack och hejdå.

 

De där dagarna när omvärlden är silvergrå och klockan tickar så långsamt att man bara vill gråta. De där dagarna när tiden går för fort fast man bara är rastlös och hatisk. Man känner sig mindre ensam med tumblr och youtube och spotify och te men man kommer inte riktigt runt den där känslan av att: vad gör jag här i deprimerade sverige när jag kunde dansa runt i världen, roadtrippa, lifta, tågluffa, tunnelbana mig fram med bara en ryggsäck med allt det viktigaste? Jag klarar mig utan skolpress och tusentals plagg att välja mellan. Bara jag och världen. Så vill jag ha det. Och om jag ska gömma mig någonstans ska det vara i en takvåning överfylld med gröna växter och ljusslingor och en madrass på golvet. 

Jag vet att jag alltid bara matar er med samma drömmar. Drömmar om att leva någon annanstans. Jag är en romantiker, kan inte göra något åt saken. Det är dessa drömmar som håller mig vid liv.

Har tydligen gått och blivit en sådan man inte kan räkna med. 

 

 

Har knappt lyssnat på Håkans nya fast den är så fin, varför skulle jag när vårkänslor bara gör ont.

Haha åh, ja tack. Så himla bra

Dålig uppdatering pga inga läsare. Eller antalet har sjunkit mäkta mycket iaf. Känns ju värt då. Kanske känns det tryggare, det kanske är nu jag tömmer allt här, visar upp alla sidor och kör värsta nakenshock på min själ. Eller? Nä, men jag vet inte riktigt vad jag vill med den här bloggen längre, den brukade ge mig någonting men jag vet inte längre. Den känns som något jag var. Jag vet inte om jag är blogglouise längre. Jag fotar inte längre. Jag skriver knappt längre, bara krafsar ner några av livets små ljusskiftningar i favoritanteckningsboken. Jag vet inte vad jag tycker om, jag vet inte om jag ens orkar något längre. Jag vet inte vad som är jag och jag vet verkligen inte om jag kan fortsätta driva den här bloggen.

 

Jag vet bara att jag vill framåt. Långsamt och lagom mycket i taget, vill bli den bästa versionen av mig själv. Och jag önskar jag kunde ta med er på den resan för det skulle kännas så himla mycket bättre att inte vara ensam, men jag tror inte att jag vågar.

Lyssnar mest på the xx och sir sly därför att det är så jag känner mig, avskalad och sårbar. Kolla upp sir sly, mycket fint.

Tunt och vitt, snart, snart. Identifierar mig med Pär Lagerkvists karaktär Anders så mycket att rösten blir trögflytande och instabil när jag läser orden högt för mig själv. Hjärtat mitt blir alldeles blekt av blodbrist.

 

Min piercing gör avtryck i alla mina lypsyl. Jag samlar på lägenheter och tatueringar och konstutställningar.

Mina knän har pajat, de är alldeles svaga, kan en människa ens rymma såhär många fel?

 

Joy Divison, BMTH och Kent. Det finns inget bättre i denna värld.

Blöder näsblod och har sista-dagen-på-lovet-panik.

 

 

Känner mig förvirrad till den grad att jag ställer töntiga tonårsfrågor som: vem är jag? vad håller jag på med? vad går livet ut på? högt i luften när jag är ute på promenad i blå timmen. Hm. Jag känner mig som en val. Eller möjligtvis en valross. Dessutom går jag runt med flytväst och är svinrädd för att flyga. 

 

Jag har hittat nya människor nu. Människor som känns som "mina". Människor som har insidor som matchar min insida och jag går bara runt och är sådär nykär i mina människor som inte ens är mina än för jag vågar inte fråga om de vill gå ut och ta en kaffe efter skolan. Jag har typ en crush på alla fina människor omkring mig så jag går bara runt och är äckligt nervös hela tiden och "tjenispenis-louise" tar över och jag börjar bara prata massa tom skit och jag bara ser i deras ögon hur de liksom tappar instresset. Eller så blir jag sådär stängd och irriterad och gömmer mig hos de enkla människorna som jag egentligen inte har något gemensamt med. Det blir bara en himla massa prat om fekke och pengar. Jag är så trött. Och pressen blir liksom lite för stor när man förväntar sig underverk och trygghet och mys i en stadslägenhet hos flickan med ögonen. Men jag vill så gärna bli en del av det där. Det känns som jag, det liksom får mig att ticka lite mer i normal takt. Jag har ingenting att förlora och ändå så känns det helt himla omöjligt att ens ta ett steg närmare stjärnhimlen och miljonpixelglitter. Nöjer mig med rosblad i sängen och långa mornar med hjärtegåvan full av poesi och skimmer. Så himla ensamt bara.

 

Strosar runt i second hand-butiker och hittar tajta, lila klockor. Spelar på mitt ps3 och får liggsår av sömnbristen. Läser listor, sväljer blått ljus, känner mig helt frånvarande men på något sjukt sätt i kontroll. Jag tror att jag äntligen kan se alla kejsare stå nakna. 

 

Lyssnar på ljudböcker och på Kingdom Hearts-theme. Längtar efter vårförälskelse och doften av soltorkad asfalt. Ligger efter i skolan mer än jag gjort i hela mitt liv men tycker ändå att min linje är ganska lugn och lagom flummig. Glömmer att svara på mejl, sitter hela dagar bredvid solskensfönster och skriver listor. Fyller anteckningsböckerna med personer, minnen och citat. Jag behöver dig nu. Jag måste få låna dina vingar.